Ditt barn leker i parken.
Det är första gången vi pratar med varandra.
Jag ser ditt barn springa mot gungan.
Du ler mot barnet och berättar glatt
hur ni lekte med en hund igår.
Du frågar vad jag gör.
Jag tycker att det är en konstig fråga.
Jag undrar om du inte ser mig nu
om du inte ser vad jag gör
att jag är här och pratar med dig.
Nu hoppar barnet från gungan
och skrattar så att vi skrattar med.
Men när du frågar vad jag gör
menar du inte nu.
Du menar i allmänhet.
Du pratar om sysselsättning,
det är det vi gör, det är det vi är.
Vår sysselsättning är vår identitet.
Arbete eller studier?
Just jag är tillräckligt ung
och samtidigt tillräckligt gammal
för att alltid få de två alternativen:
pluggar du,
eller jobba du?
Just jag kan svara ja på båda,
så himla praktiskt!
Men tänk om svaret är något helt annat?
Tänk om jag gör något annat
något som är utanför
den blinkade boxen
vi skrivit sysselsättning på.
Eller tänk om jag kan kallas arbetslös,
men ändå inte identifierar mig
med det jag inte har
utan med det jag är ändå.
Tänk om vi hursomhelst
skulle prata om vad vi är
i stället för vad vi gör.
Tänk om vi gör vad vi är,
eller är vi vad vi gör?
Jag lägger mig i soffan
är jag en soffpotatis?
Jag viker ett pappersflygplan
är jag en flygtekniker?
Jag klappar min katt
är jag en djurskötare?
Jag vattnar mina blommor
är jag en florist?
Jag tänker
är jag?