Betygssättning är ett system som påstås objektivt mäta elevers kunskap, men till vilket pris? Jag tror att risken är stor att man många gånger går miste om essensen i lärandet, individens unika förmågor och kreativitet.
För den fyrkantiga är det säkerligen ett behagligt redskap att anamma. Men hur kan en bokstav fånga nyanserna i en människas utveckling? Som lärare i ett konstnärligt ämne som musik blir det så påtagligt. Hur kan jag betygsätta djupet i en dikt eller känslan i ett musikstycke? Jag skäms när jag ändå tvingas göra det. Konst handlar om att uttrycka det som inte kan mätas eller vägas, och att försöka kvantifiera det i ett betyg känns både meningslöst och orättvist.
Är betyget en rättvis bedömning av en elevs förmågor? Eller är det bara en mekanism för att kategorisera oss? För mig har betygssättningen alltid känts kvävande, något som premierar konformitet och memorering över kreativitet och utveckling. Inte blir jag klokare av att krampaktigt hålla mig i styrdokumenten heller, de gör mig än mer förvirrad.
Det är inte bara inom de kreativa ämnena som betygssättningen faller kort. En sak är dock bra och det är att vi lärare nu ombeds att inte betygsätta enskilda moment utan se progressionen hos varje elev i alla ämnen.
Oavsett så tycker jag att betygen A-F resulterar i en kultur där elever studerar för att klara tentor/prov snarare än att verkligen lära sig för livet och utvecklas.
Hur många gånger har vi inte hört om elever som pluggar intensivt inför ett prov, bara för att glömma allt strax därefter? Jag var en av dem. Jag stirrade mig blind på de tre bokstäverna MVG. Jag studerade in absurdum, lärde mig alla sidorna utantill, som en ramsa men inte visste jag vad en b-lymfocyt var ett år senare. Om den kunskapen hade jag helt gått miste. Höga betyg fick jag också men till vilken nytta? Jag valde senare att gå på musikhögskolan och då handlade det om att sjunga bäst för juryn, ha det bästa gehöret, rytmkänslan och kunna läsa noter.
Vi behöver ett nytt sätt att tänka kring utbildning och bedömning. Istället för att sätta ett antal olika bokstäver på elevers prestationer, borde vi fokusera på att ge konstruktiv feedback. Lärarna borde ha möjlighet att bedöma elevernas framsteg på ett mer holistiskt sätt, och eleverna borde uppmuntras att utforska och utveckla sina unika talanger och intressen utan betygens snara runt halsen.
Tänk om vi kunde ompröva vårt förhållningssätt till betygssättning. Tänk om vi kunde inse att en människas prestationer inte kan mätas i bokstäver, och att ett system som försöker göra det är bristfälligt. Tänk om vi kunde skapa en skola där kreativitet och individuell utveckling står i centrum, där varje elev får chansen att blomstra på sitt eget unika sätt. Det är först då vi verkligen kan säga att vi har ett utbildningssystem som fokuserar på lärande istället för att etikettera och ge näring åt elitism.
Om man nu har konstruktiv feedback och inga bokstäver, hur kan man då fördela platserna på de utbildningar som samhället erbjuder i begränsad form? Eftersom jag inte har en lösning så måste jag ändå ge vika till viss del. Jag tror vi måste fortsätta med betyg i någon form men begränsa det till Godkänt eller Icke godkänt. Detta kan med fördel kompletteras med intervjuer och praktiska prov för att tydligt se om en elevs kunskaper kommer att räcka.