Det började med att Berry Svensson och Bernt Kedfors började träffas över en fika för 14 år sedan. Sedan har flera gamla arbetskamrater slutit sig till gemenskapen. I går var det sex man. Ibland är det några flera.
- Vi är aldrig fler än åtta-nio personer, säger Christer Karlsson.
De sex som träffades i går har 180 år gemensam erfarenhet från det gamla fängelset vid Norra Bangatan. Det har mycket att berätta kan vi försäkra. Det blir många glada minnen och många höga skratt under vår stund tillsammans.
Men självklart finns det också en mörk och svart sida i en fängelsemiljö. Många tragiska öden döljer sig bakom tjuvar och banditer och med mer knark har klimatet hårdnat.
- Vi jobbade närmare fångarna förr. Jag tror vi löste mer problem inne på fängelset än vad man gör i dag. säger Bernt Kedfors.
Kedfors är den ende i sällskapet som också arbetat på den nya anstalten på Gertrudsvik. Men han tycker att sammanhållningen och kamratskapet var bättre inne i stan.
- Bara att vi träffas så här en gång i veckan är väl bevis på att vi har trivts tillsammans, resonerar herrarna.
Det är många legendariska brottslingar som avtjänat sina straff i Västervik. De berättade om sina äventyrliga liv för personalen, till exempel en före detta ridande polis som slutade som bedragare.
- När han skulle ut på permission så var han alltid elegant klädd i ny kostym och hatt. När han gjorde sina bankbedrägerier sökte han den kassör eller kassörska som såg minst erfaren ut.
En annan intern var Ko-Svensson som till och med lyckades sälja en parkerad bil i Linköping som han inte ens hade en nyckel till... Vid en permission från fängelset tog han in på Statt för några glada dagar. Han dök sedan inte upp när det var dags utan försökte lifta från stan. Men han hade lite otur när en bil stannade. Bakom ratten satt självaste fängelsechefen...
- Jag vet vart du och jag ska, sa han och vände bilen tillbaka in mot stan.
Samme man hade en övervakare i Linköping som låg på sjukhus efter en olycka. Glad i hågen gick han upp och hälsade på med en bukett med 50 rosor.
- Men det har du väl inte råd med det här? sa övervakaren.
Nä, det hade väl inte Svensson egentligen och passade på att låna en hundralapp av övervakaren. Dagen efter fick hon en räkning från blomsterhandlaren på 50 rosor...
I dag - många år senare - finns det mycket att minnas med ett leende och ett skratt. Men också sånt som kan vara svårt och tungt. Livet bakom fängelsemurar är inte lätt. Vi får höra flera historier om hur intagna försökt skada sig själva för att få några dagar på sjukhus. De svalde både knivar och rakblad.
Idrotten har varit central för personalen på fängelset. Det fanns många handbolls-och fotbollsspelare bland dem. De handplockades av fängelsechefen Gunnar Andersson som ville ha bra lag till olika turneringar inom kriminalvården.
Nicke Jonsson gammal vårdare och fotbollsspelare i IFK Västervik, frågade Tord Karlsson hur han egentligen fått jobb på fängelset.
- Du spelare ju varken fotboll eller dricker sprit.
Men alla klarade inte av jobba på fängelset. Det var mer än en ung vikarie, som gav upp efter några dagar. Trots att fängelset har varit nedläggningshotat sedan 1960-talet dröjde det länge innan det blev verklighet. Erik "Fimpen" Gustavsson hade nog stor del att fängelset blev kvar. Hans politiska kontakter var värdefulla många gånger. När fängelset i princip var nedlagt 1997 var det fackbasen Weine Borgemo som fick beslutet att hävas.
- Jag fick bra kontakt med en statssekreterare på näringsdepartementet, som nog hade stor del i att beslutet ändrades, säger han.
Och vi kan väl vara ganska övertygande om fängelset inte räddats den gången så hade det inte funnits någon anläggning ute vid Gertrudsvik i dag.
Personalen på Anstalten Norra kan skänka en tacksamhetens tanke till Weine Borgemo när kliver inom genom portarna till sin arbetsplats. Utan Weines insats hade de nog inte haft några jobb där.