VT fick för några veckor sedan ett mejl från Lars Johansson. Han undrade om vi var intresserade av några bilder som han hade tagit en majdag för 50 år sedan i Västervik. Det var vi och föreslog en intervju vid lämpligt tillfälle om livet i Kanada och det stora steget över Atlanten. Efter diverse mejlande fram och tillbaka föreslog Lars att vi skulle mötas på Skype.
Så här är vi nu. Vi ska berätta ett modernt utvandraräventyr; om en livslång resa från Västervik i Sverige till Toronto och Burlington i Kanada.
Lars växte upp på Norrlandet, ute vid Helgsjö. Christina, som hette Bladström som flicka, på Idrottsgatan i stan. De träffades en operettkväll i Västerviks Folkets park och har grånat tillsammans under 50 lyckliga år i Nordamerika.
– De gav Wienerblod i parken den kvällen, minns Lars.
Det var genom hans arbete på Addo som resan över Atlanten kunde bli verklighet. Lars hade börjat som lärling på Addo på Storgatan 1954 efter tre år på läroverket. Hans pappa, som var stenhuggare, hade inte möjlighet att hålla en grabb i läroverket med böcker och terminsavgifter.
Lars lärde sig det mesta om den tidens kontorsmaskiner den praktiska vägen. Det blev många resor till huvudkontoret i Malmö för att studera, lära sig plocka isär och sätta ihop olika maskiner. Det ledde så småningom till att han fick erbjudande om att flytta; först till Lagos i Nigeria, senare till Brasilien för Addos räkning. Men Christina ville inte. Hon tyckte det var ett för stort steg.– Om det ändå varit till Nordamerika var mitt svar när frågan om Brasilien kom upp, säger Christina.
När erbjudandet om Nordamerika så kom var det svårt att säga nej. 1963, 25 och 20 år gamla, gav sig paret i väg till Nordamerika och slog ner sina bopålar i Toronto.
1975 flyttade paret till Burlington, som ligger mellan Toronto och Niagarafallen. De kom till det nya landet med knagglig engelska och bristfällig utbildning i bagaget.
– Vi kom till Kanada i precis rätt tid. Spåren efter kriget märktes fortfarande. Det fanns jobb och det kändes som de var lite efter oss i Sverige när vi kom hit. I dag hade det nog inte gått lika lätt för två totalt outbildade, berättar Lars och Christina.
Under de första åren räknade paret med att en dag återvända till det gamla landet. De tankarna har de slagit ur hågen för länge sedan. Lars fick bättre och bättre jobb medan Christina tog hand om de båda sönerna. Nu är de är väl etablerade i Kanada med sönernas familjer och tre barnbarn i Burlington.
– Vi sa många gånger under de första åren – ett år till, sedan...
Banden till Sverige har man behållit. Ungefär vartannat år har de åter trampat på Västerviks gator. Lars mamma lever fortfarande, 95 år till hösten. Det är mycket som förändrats sedan de lämnade staden. Men det finns också annat som känns hemvant och bekant.
Sedan 1975 bor och lever paret i Burlington. Det är en förhållandevis stor stad, drygt 170 000 invånare vid Lake Ontarios strand. Det är en stad som bjuder på ett rikt kulturliv med utställningar och musikevenemang,
Parets villa ligger bara tre kvarter från stranden. Närheten och behovet av sjön sitter djupt hos båda från barndomen och ungdomsåren i Västervik.
– Det känns som en liten stad och inne i landet kan man ju inte bo... Men vi saknar skärgården, alla små öar och friheten att kunna röra sig i naturen, säger Christina.
Och vill de höra sitt hemlands vilda tungomål så finns svenska kyrkan och föreningen Svea, som ordnar basarer och annat för att främja svenskheten.
– I svenska kyrkan mötte vi en kille på 92 år som var brorson till min gamle geografilärare, Gunnar Hasselrot, i läroverket.
Men de har aldrig sprungit på någon västervikare under alla år därborta. Christina tror att det kan bero på att vi stannar här i stan. Hon berättar att hon var med på skolträff för ett antal år sedan. Det var en dubbelklass; 64 elever. De flesta bodde kvar här eller i omgivningarna. Det var bara hon som lämnat landet.
Lars har under större delen av sitt yrkesverksamma liv försörjt sig på försäljning och service av utdöende produkter. Det har gått utmärkt. Han har haft ledande befattningar inom Addo, Facit och Electrolux i Kanada och USA. Under de sista åren före pensionen drev paret en egen agentur.
– Vår pension kom också i rätt tid, innan datorerna helt konkurrerat ut det gamla, säger paret Johansson.
Nu ska vi kanske tillägga att Lars Johansson inte på något sätt är främmande för den nya tidens teknik. Han har hängt med i utvecklingen och hjälper människor att bygga webbsidor.
I dag brottas Lars med hälsan. Han får regelbundna behandlingar och är tacksam över att han inte bor i USA. Kanadas sjukvårdssystem liknar det svenska.
– Om du är pensionär så betalar du 100 dollar om året och har tillgång till vård och medicin. Min största utgift för behandlingen är de 15 dollar jag betalar för parkeringen vid sjukhuset, berättar Lars Johansson.