Det var en gång en direktör som gick till den lilla stadens oas, sträckte på sig, ställde sig under en tjusig akvarell och försökte få till en pratstund med yrvädret som ständigt var i rörelse för att hinna med alla sysslor.
– God dag, god dag sa han med myndig stämma, det börjar tryta i vår kassa och vi skulle behöva in mer pengar så vi inte går i konkurs. Så nu gör vi så här, om vi höjer er hyra med 700 procent kommer det nog att ordna sig för oss.
– Oj då, det var mycket, nu är ni hård mot oss, men vi måste ju försöka, det här är ju vårt liv. När vill ni, stackars ni, ha in alla de pengarna?
– När kylan har parkerat och det nya året ska till att börja, skulle det vara bra om sekinerna kunde börja rulla in på vårt bankkonto.
– Adjö, adjö då fru yrväder sa den pompöse mannen och gick.
När så kylan höll invånarna i den lilla staden i ett järngrepp och nyårsklockorna ringde in det nya året gick mannen återigen till oasen i gränden.
– God dag, god dag, bäste frun, har pengarna inkommit på vårt bankkonto?
– Ack nej, det bidde bara hälften!
– Bidde det bara hälften, men varför då, bäste frun?
– Det gick inte för sig, men vi har skottat bort all den tunga snön som har fallit från ovan den gångna vintern åt er!
– Men bästa frun, sa mannen med auktoritär stämma, snö kan man inte bygga semesterhus för, nej nu måste ni lämna in nycklarna till mig, så någon annan får sätta in alla pengar jag vill ha på vårt bankkonto!
Så den stränga direktören satt in ett stort plakat i ortens avisa som lät berätta att stadens berömda oas nu var ledigt för uthyrning! Då han läste den, mös han och gjorde ”high five” med sina kamrater inom politikens ädla kår. Då var det klart, bara att vänta på anstormningen av hugade spekulanter!
Så, på en av de sista månaderna av de 40 år som oasen hade blomstrat under varsamt och ömsint överseende kom den store direktörens utsände till gränden för en liten pratstund.
– Vi har fått så många intresserade till vår lilla idyll att jag har fått torka av svetten i direktörens panna många gånger, det bidde säkert 40 stycken som vill ta över! Nu måste vi bestämma när alla kan komma och trängas och titta så vi kan få hit någon som kan fylla på vårt hårt ansatta bankkonto.
– Ja, kom ni bara, det är ju här som vi är varje dag under den ljusa tiden av året!
Så, när det då var dags för förevisningen av pärlbandet av små röda stugor i gränden hade den intresserade skaran krympt till fem stycken. Symfoniorkestern hade krympt till en kvintett, när den utsände kom intågandes för ett nytt samtal.
– Men, bäste herrn, bidde det bara fem stycken, vart har alla andra tagit vägen, har de gått upp i rök, sa en förvånad sprakfåle?
– Hmm, mumlade den utsände, det bidde ju inte så många kvar till slut, men vi har verkligen sållat agnarna från vetet ska ni veta, vi är väldigt ordningsamma förstår ni! Men de här, de som är kvar, de tycker att det är så romantiskt här så de kommer att överträffa sig själva när de lägger sina bud.
– Så, adjö, adjö då frun, snart kommer vi stolta visa upp den nya arrendatorn av gränden, vi återkommer inom kort.
Nu gick tiden, tystnaden från det stora bolaget var så total att man nästan kunde ta på den. Och veckorna, de bara gick och gick, och fortsatte att gå.
Så en vacker höstdag kom då direktören med en aning mer krökt rygg till yrvädret och sa med en lite mindre myndig stämma.
– Det bidde ingenting, hur ska det nu gå med vårt bankkonto, det kommer ju att gå ut pengar istället för att gå in! Jag är så ”ledsen”.
– Bidde det ingenting, varför inte då, min bäste direktör? Visste de inte att de måste klippa gräs, rensa ogräs, skotta snö så stadsborna ska kunna strosa genom gränden även vintertid, göra stora och täta inköp, visste de inte att de måste inreda åtta stugor med allt från gardiner till sängar, inreda köket så det går att göra frukost, laga lunchmat, få dispens för detta, våffla våfflor, köpa växter, klippa häckar, ansa rosor, hyra ut stugor, köpa bord och stolar till uteserveringen, servera, diska, ordna många aktiviteter, skaffa alla de verktyg som behövs för skötseln året om, vårda kryddträdgården, ta emot telefonsamtal samtidigt som de lägger upp mat eller fyller på diskmaskinen. Visste de inte att många av stadens invånare vill behålla alla de traditioner som har kommit till under de här 40 åren? Har ni, bäste direktören, glömt att berätta detta?
– Jaa, bäste frun, ni har kanske rätt, jag har kanske inte sett och vetat allt arbete ni har gjort, jag kan ju inte lämna min sköna stol på mitt kontor varje dag, eller hur, hur skulle det se ut?
– Bäste, snälla frun, skulle ni vilja komma tillbaka? Jag tror att vi har ”skitit i det blå skåpet” sa han och satte sig på en bänk och pustade ut.
Nu måste man komma ihåg att detta är en saga, och att det är upp till en själv om man tycker sig känna igen någon av figurerna i sagan och sagor kan ju även ha olika slut!
Meddelande från redaktionen: Det går inte längre att kommentera i denna tråd och de inlägg som tidigare gjorts har tagits bort. Detta då debatten började spåra ur och debattörerna gick till angrepp mot varandra i stället för att diskutera innehållet i artikeln. Det blev helt enkelt för omfattande arbete för oss på vt.se att granska alla kommentarer, motkommentarer och anmälningar.
Vi vill påminna om våra debattregler som finns att läsa om du klickar här!