För någon vecka sedan besökte jag och min livskamrat Västervik. Det är inget ovanligt med det, det gör vi nästan varje år. Det ovanliga i år är att vi körde ut till Grönö. Det var länge sedan jag var på Grönö, närmare bestämt nästan 70 år!
Jag är uppvuxen i Västervik och min käresta på Kungsholmen i Stockholm. Jag och min kära hustru har varit bosatta i Saltsjö-Boo, någon mil från Slussen, i snart 40 år. Efter att jag visat Västervik för min äkta hälft, har vi ofta talat om att bosätta oss i staden – eller i dess närhet.
De senaste dagarna har vi upplevt en värmebölja. Temperaturer runt 30 grader! Somrarna på 40-talet var också varma. Det var det jag erinrade mig när jag stod där och betraktade Grönö en dag i slutet av juni 2015. Jag och min dåvarande familj tillbringade somrarna här på 40-talet. Vi bodde hos farbror Ville som var fiskare. Huruvida Ville var en släkting eller nära vän till familjen, har jag ingen aning om, han bara fanns där på sommaren!
Det var krig även denna sommar. Min far som vanligtvis vaktade gränsen mot Norge var hemma på permission några dagar. Jag var bara ett par tre år, men jag minns Ville med sina nät och mjärdar. Jag minns stranden, sanden och berget. Jag minns havet och vinden, den ljumma vinden och varma vattnet.
För att ta sig till Grönö fick man gå över en smal gångbro. Sedan kom man till Villes hus och olika sjöbodar. Överallt påmindes man om fiske. Där fanns ställningar att hänga nät på, olika garn och mjärdar överallt. Där fanns även en större sköteka och en mindre eka. Ville var ständigt sysselsatt. När han inte var ute på fiske skulle näten lagas eller husen ses om.
I dag möts man av en lite större bro till Grönö. Ön genomkorsas av asfalterade vägar och mängder med hus. Jag minns bara Villes hus från mina tidiga år på Grönö. Kanske fanns det någon fastighet vid Spårösund, men de som levde där färdades väl med båt? Jag minns i alla fall att vi en gång fick gå upp i Spårö båk. Man kunde se ända till Långe Erik!