Som barn var jag ofta hos Thure i Värmvik, det var spännande att tidigt i ottan få följa med honom till ladugården när det var mjölkdags. Jag fick ge kalvarna mjölk ur hinkar – för att kalvarna skulle suga i sig mjölken fick jag sticka ned handen i hinken med mjölk så att kalven fick suga på mina fingrar samtidigt som den sög i sig mjölken. Givetvis fick jag hjälpa till att mocka skit och att rykta korna med. Det var ett privilegium att som barn få vara nära alla djuren på gården.
Jag har många gånger i vuxen ålder tänkt på min vistelse hos Thure, vad det betytt för mig och kände att jag ville på något sätt återgälda det.
Så för några år sedan fick jag möjlighet att göra något för Thure. Vi kom varandra nära i och med det att jag hjälpte honom på ålderns höst och sjukdom gjorde så att han hade svårare att klara sig själv.
Thure var en fin och älskvärd människa som värnade om framför allt djuren och barnen. Han fick ju inga egna barn (som han ångrade), men jag blev lite som en dotter till honom de sista åren i livet.
När han i februari fick beskedet att prostatacancern hade tagit överhanden om hans kropp, så tappade han livsgnistan. Sakta så släppte han taget och somnade så in i sitt hem. Han var så tacksam att slippa flytta till något ålderdomshem – det var hans största fasa.
Tack Thure för att jag fick vara med dig de sista åren av ditt liv. Du trodde inte på något liv efter detta, men nu vet du att vi kommer att mötas en dag igen.