Herbert, eller "Palle" som han kallas, blev fascinerad av tåg och järnväg redan i späd ålder. Hans första tågminnen är från fyraårsåldern. Det var kraftfulla ångtåg som passerade barndomshemmet vid gamla Vetlandabanan i Målilla som fångade hans nyfikna pojksjäl.
Paalberg är född i Hultsfred. Hans föräldrar hade flytt från Estland i krigets slutskede. Över ett stormande hav lämnade de hembygden för att undkomma ryssarnas härjningar. De mötte freden i Fårösund, transporterades snabbt till Visby för att ge sig ut på Östersjön igen och hamnade i Västervik.
– Först blev de placerade i ett uppsamlingsläger i Blackstad bygdegård och flyttade senare till Målilla, berättar Herbert Paalberg.
Familjen flyttade några år senare tillbaka till Västervik när hans pappa först fick arbete på Västerviks Träaktiebolag och när Electrolux öppnade fabriksportarna 1949 fick han jobb på kontoret. Hemma i Tallin hade han varit tjänsteman på riksbanken och framstående fotbollsspelare.
– Han spelade i estniska landslaget. Men den talangen har jag inte ärvt, berättar Herbert.
Familjen bosatte sig i den då nyuppförda stadsdelen Johannesdal. Det var när Lysingsvägen var en liten grusväg ut mot badet...
Herbert började läroverket och tog realen. Det fanns gott om jobb så fortsatta studier lockade inte. Det blev åtta månader på Järnförädlingen. Sedan tolv år på labbet på pappersbruket.
– En härlig tid, sammanfattar han de åren.
Men tankarna på järnvägen fanns redan där och då. 1968 sökte han jobb hos SJ som lokförare. Han ville helst till Norrköping men hamnade i Stockholm. Han var där och tittade – men backade ur.
– Jag hade små barn och ville inte att de skulle växa upp i någon betongförort, säger han.
1975 dök chansen upp igen. Den gången passade det bättre. Herbert blev placerad i Nässjö och utbildade sig till lokförare i Ängelholm. Det blev inledningen till en livslång kärlekshistoria...
– Jag har åkt visslande till jobbet varenda dag. Ofta ett par timmar innan jag skulle börja.
Han har kört de flesta tågmodeller som finns i landet och på de flesta järnvägar. Hans järnvägsminnen är hur många som helst – från barndomens resor med föräldrarna genom ett sönderbombat Tyskland där han storögt tittade på jättelika ånglok på 160–170 ton, till egna äventyr som anställd hos SJ och Veolia. Och han kan det mesta om tågen – för att inte säga allt. Han rabblar prestandafakta som ett rinnande vatten. Vi får veta vad modellerna heter, hur tunga de är och vilka hastigheter du susar fram med genom småländska skogar och förbi snökantade banvallar i det inre av Norrland. Paalberg vet allt – precis allt!
Han har också synpunkter på dagens järnvägskris där vi nästan dagligen kan läsa och höra om inställda tåg och trasiga växlar. Paalberg anser att det är gamla synder vi får betala för. Eftersatt underhåll sedan lång tid tillbaka. Det fanns en politisk vilja att lägga ner all järnväg utom linjerna till Stockholm, Malmö och Göteborg.
– Det lider vi av fortfarande. Men det börjar gå åt rätt håll.
Han jobbar fortfarande som lokförare, instruktör och utbildare. Även om han älskat jobbet, så tycker han det är dags att trappa ner – njuta lite av livet.
– Jag går på timmar och hoppar in när man behöver mig. Det blir kanske 50–60 timmar i månaden. Men till hösten tänker jag sluta, säger han.
Järnvägen och tågen har inte bara varit en födkrok för Paalberg. Det är också och har varit ett stort fritidsintresse. Han har en ansenlig samling av lok och vagnar i miniatyr prydligt uppradade i skåp och hyllor i villan ett stenkast från järnvägsspåren ovanför Alviken. En del har han byggt själv – andra har han köpt DYRT.
"Palle" har också varit en drivande kraft i Tjustbygdens järnvägsförening. Han har tillsammans med flera andra eldsjälar sett till att vi fått ett museum med lok och vagnar på järnvägsområdet.
Men det finns en dag som Herbert Paalberg inte minns med samma glädje. Det är den 19 augusti 1984. Det var dagen det sista persontåget gick på smalspåret.
– Jag kände till varenda buske på sträckan mellan Västervik och Hultsfred, säger Herbert Paalberg.