Stenografin kan ju verka utdöd och man lär inte längre ha någon större nytta av den, men det kan ju ändå vara roligt att kunna lite, precis som ett gammalt klassiskt språk kan locka en.
Då jag den gången började på kontorskursen i Västervik var jag blott 15 år. Det var första gången som jag bodde hemifrån. Jag hyste in mig i ett inackorderingsrum i staden på Höckersbogatan, hos en gammal dam och hennes bror som var taxichaufför. Men första tiden bodde jag hos ett par som var lite bekanta med min mor och far. De hette Sten och Margit. Sten var annonsförsäljare vid stadens tidning och Margit arbetade på mjölkbaren, som man sade på den tiden, och som låg i Tempo-huset i korsningen Storgatan, Spötorget. Sten var kortväxt och med enormt starka glasögon, vilket gav honom ett något groteskt utseende. Han led sedan barnsben av diabetes eller sockersjuka som man sade då. Margit hade runda äppelkinder, som man fick lust att bita i. Paret var barnlöst, men Margit var barnkär och längtade efter ett eget barn. Men Stens sjukdom var ett hinder för detta. Det enda de nu ägde, som de kunde slösa sin kärlek på, var ett par undulater, som tjattrade i en bur i köket.
Sedan Margit hade begett sig till sitt jobb på morgonen åt Sten och jag frukost tillsammans i köket. Sten gömde sig bakom tidningen och hummade och harklade sig igenom sidorna. Vi pratade knappast med varandra, och vad skulle vi förresten prata om. Min vistelse hos dem var ju bara tillfällig.
Sten och Margit bodde i ett gammalt trähus på Esplanaden. Därifrån begav jag mig varje morgon till Yrkesskolan. På vägen passerade jag flickskolan och jag kastade alltid ett getöga på flickorna som stod samlade i grupper på skolgården. Men ingen såg åt mitt håll. Yrkesskolan var en stilren byggnad i gul rappning byggd i tre våningar. På bottenplanet höll de som skulle bli bilmekaniker till, på mittenvåningen möbelsnickarna och högst upp kontorskursen. Yrkesskolan låg granne med sjukhuset och läroverket, vars imposanta gråfärgade byggnad jag betraktade med avundsamma blickar. För det var ju egentligen där jag ville gå och som jag också ansåg mig kvalificerad för. Yrkesskolan var bara ett surrogat. I dag finns Yrkesskolan inte längre kvar. Den jämnades med marken, då det ständigt expanderande sjukhuset behövde mera utrymme.
Jag minns inte så mycket av mitt skolår på yrkesskolan. Bäst kommer jag ihåg då vi skrev maskin på tid och salen fylldes av ett infernaliskt knatter. Stenografilektionerna däremot är helt bortblåsta ur minnet. Bäst minns jag kanske vår lärare, till och med hans namn har fastnat någonstans i hjärnvindlingarna. Han hette Hans Erik Friis, en smal, något tärd man med svart vågigt hår. Alltid elegant klädd i kostym och slips och vit skjorta och med skor som gick att spegla sig i. Han var skåning och han framhöll alltid landskapet. Skåne var landets kornbod och den bästa maten kom naturligtvis därifrån.
Då jag genomgått kontorskursen hade jag hoppats på en anställning vid sågverkskontoret i Blankaholm, där jag var född och uppvuxen. Jag hade praktiserat på kontoret, då jag gick i åttonde klass i folkskolan och trodde att det kunde vara en merit. Då en tjänst som kontorsbiträde utannonserades sökte jag den i tron att det bara var en formalitet, innan man hörde av sig. Men veckorna gick och till slut fick jag höra att man anställt en flicka som inte hade någon utbildning alls.
Efter en tid fick jag jobb på Konsums lagercentral i Västervik. Jag fick börja som vikarie för en kille som skulle in i lumpen och som ansvarade för att distribuera tobak till butikerna i kommunen. På så vis blev jag delaktig i att saluföra ett gift som tog livet av åtskilliga människor. Men det tänkte jag inte på då, utan var bara glad att ha fått ett jobb.
På kvällarna började jag läsa på en realexamenskurs på Hermods. Men det är en annan historia.