I januari 1966 intervjuade VT:s medarbetare Rolf Åsberg en dam vid namn Emmy Lindros. Hon skulle fylla 90 år några dagar senare. Fru Lindros var med största sannolikhet det sista ögonvittnet från branden. Här är hennes historia som Åsberg berättade den för snart 50 år sedan.
Det var en bister januaridag. Termometern visade på minus 30 grader. Branden började i packarsalen under frukostrasten. Emmy Lindros befann sig i en intilliggande sal.
– Jag märkte genast oron. Men förstod inte omfattningen direkt, berättade Emmy Lindros.
Elden spred sig explosionsartat – bland flickorna i packarsalen blev det panik. De rusande mot en dörr som blockerades av en säck med aska. Den rasade omkull och de livrädda flickorna snavade över säcken och det blev en enda röra av människor på golvet framför dörren. Den var försedd med en hög tröskel och där löpte ett värmerör.
– Flickan som kom underst i högen av panikslagna flickor blev svårt bränd men klarade i alla fall livet.
Däremot gick det sämre för två andra flickor. Hedvig Francke och Augusta Karlsson skållades till döds! Ett 15-tal arbetare blev mer eller mindre allvarligt skadade.
Dagen var kall som vi berättade inledningsvis. Stadens brandspruta blev stående vid Stora Strömmen. Släckningsarbetet blev därefter. Arbetarna högg hål i isen och bildade langarkedja för att försöka stoppa eldens framfart. Det lyckades inte. Det mesta av fabriken brann ner.
– Jag minns att de skadade bars in i en lokal som undgått branden och dit kom doktor Lars Fredelius och gav dem den hjälp han kunde, berättade Emmy Lindros.
Fru Lindfors hade börjat på fabriken när hon var 14 år. Det var praktiskt taget stadens enda industri och gav många av medborgarna mat på bordet. Tändsticksfabriken blev senare stadens största arbetsgivare. Om man räknar med alla hemarbetare som bidrog till produktionen med klistring av askar var man nästan tusen personer under glansdagarna. Emmy Lindros hade börjat med sånt. Fabriken betalade 15–20 öre för tusen askar. Den lades ner 1968.
I det återuppbyggnadsarbete som påbörjades genast var Emil Rahmberg den drivande kraften. Rahmberg hade anställts som chef 1891 och med honom vid rodret inleddes en ny och betydelsefull epok i fabrikens historia. Emmy Lindros lämnade fabriken 1899. Högre löner på tändsticksfabriker i Norge lockade.
– Vi var två flickor som reste dit.
De började på en ny anläggning i Kristiansand som snart gick i konkurs och flickorna flyttade till Kristiania (Oslo). I Oslo träffade hon sin blivande man – en smålänning från Växjö vid namn Emil Lindros.
– Vi fann oss väl tillrätta och kände inte av något svenskhat under tiden för unionsupplösningen, berättade Emmy Lindros.
1907 bröt paret upp och flyttade tillbaka till Sverige och slog sig ner i Västervik. Emil Lindros började på tändsticksfabriken och blev med tiden förman. Emmy Lindros slutade förvärvsarbeta och tog hand om en växande familj.