Den första skolan i Blankaholm låg i en av arbetarkasernerna i samhället vid övre torget. Den hade en provisorisk karaktär och bestod av endast en skolsal. Att det inte var så mycket bevänt med skolgången på den tiden kan Arvid Carlsson, Mäster Arvid kallad, intyga.
I en artikel i VT i samband med sågens nerläggning 1979 berättade han hur det kunde vara. Arvid var född 1894 och fick börja som märkpojke i brädgården, fast han egentligen skulle gå i skolan. Då märkpojkar behövdes kom helt enkelt sågverksfaktorn och hämtade dem, fast faktorn var ledamot av skolstyrelse och skolråd.
Då jag växte upp i samhället nyttjades den gamla skolsalen till söndagsskola, bibliotek och för kyrkliga sammankomster. Vi barn kom också att använda den till pingisspelande. De stora bänkarna travades då upp efter långsidorna och pingisbordet plockades fram. Det var en man som hette Kjell Olsson, vill jag minnas, som introducerade sporten. Han arbetade på sågverkskontoret och var också tränare för fotbollslaget en tid.
Men 1917 byggdes en ny skola i utkanten av samhället tillsammans med två lärarbostäder, som låg på var sin sida av skolbyggnaden. På framsidan av skolan fanns en stor grusplan och några ekar och på baksidan en fotbollsplan och gärden med holmar av lövskog. Skolhuset var byggt i två plan och hade inalles fyra lärosalar. Första och andra klass höll till i en av salarna på övervåningen, medan trean och fyran och femman och sexan var på bottenvåningen. Klasserna var sammanhållna, en rest från den tid då varannandagsläsning förekommit.
Hösten 1952 började jag i skolan. Jag hade fått en ny cykel, en röd Trim, som var lite för hög och som jag kavade fram på denna augustimorgon. Vid min sida trampade mamma. Jag var pirrig inför det som väntade och inte ens tjuren vid Blanke gård kunde fånga mitt intresse denna morgon.
Lärarinna för nybörjarna var Ester Axelsson, en ungmö i femtioårsåldern, som hade det svarta håret med grå stänk i, uppsatt som en knut i nacken. Hon var erfaren, hade kommit till samhället och skolan som småskollärare redan 1927. Hon gjorde till en början ett stramt intryck och jag kände en viss rädsla för henne. Efterhand kom jag emellertid på att hon var både snäll och rättvis. Hon tillhörde en gammal beprövad småskollärarstam som trodde på de bestående värdena, på tradition och kontinuitet.
Det kristna inslaget hade stort utrymme i undervisningen. Varje morgon inleddes med psalmsång och bön och vi läste berättelser ur bibliska historien, som illustrerades med stora vackert kolorerade färgplanscher av vilka en del gjorde ett outplånligt intryck på mig. Gestalter som Josef, Johannes Döparen och Jesus levandegjordes och eggade fantasin. Även de exotiska miljöer som dessa levde i fascinerade mig.
Skolan hade ännu inte fått någon matsal, så vi fick promenera till Folkets Hus, där det fanns både kök och serveringslokal. Vi var den första etta som fått nåden med fri skollunch. Vi ställde upp på två led på skolgården och promenerade sedan i militärisk ordning halvannan kilometer på den gamla slingriga grusvägen. Vid långa bord och under uppfordrande skyltar på väggarna om att inte ”snusa på golfvet” och att ”inte intaga rusdrycker i denna lokal” åt vi vår mat.
Måltiden inleddes alltid med en bordsbön: ”I Jesu namn till bords vi gå, välsigna Gud den mat vi få”, lät det unisont. Maten var för det mesta bra. Men det fanns två rätter som jag skarpt ogillade. Den ena var spenat, i vilken fanns mjöliga klimpar som äcklade mig. Den andra var strömming. Jag har än i dag svårt för strömming. Den låg stor och fet på tallriken och tycktes växa inför mina ögon. Dessutom serverades den med en söt korintsås, vilket inte gjorde saken bättre. Då strömming stod på menyn fick jag ont i magen och stannade hemma. Efter ett tag började min mor undra varför jag ibland ville stanna hemma och klagade över ont i magen. Till slut uppdagades orsaken och då mor samtalade med kokerskan så kom de överens om att jag skulle få choklad och smörgås de dagar då det vankades strömming. Min pionjärinsats smittade sedan av sig på flera elever, som också fick choklad och smörgås, då mat som de inte tyckte om serverades.
Kokerskan hette Jeanna och var rund och frodig så som man föreställde sig att en matmamma skulle vara. Hon hade ett godmodigt kluckande skratt och då vi läste tack-bönen: ”Tack för maten den var god, den ger kraft och levnadsmod” så stod Jeanna i dörröppningen till köket och myste belåtet.
Varje vårvinter kom en man från Sparbanken i Hjorted och visade film. Det var en lång, tunnhårig man, som log blitt, då han riggade filmprojektorn, medan en förväntansfull stämning spred sig i klassrummet. De filmer som bevarats i mitt minne är den hjärtknipande Barnen från Frostmofjället och Gullivers resor. Genom Sparbanken erhöll vi Lyckoslanten med Spara och Slösa. Det var ingen tvekan om vem som skulle vara förebild av de två, men i dag tror jag att Slösa konkurrerat ut Spara med flera hästlängder.
Skolan i Blankaholm är i dag nerlagd. Barnen skjutsas till Hjorted. Det är en utveckling som drabbar alltför många orter på landsbygden. En skola, liksom en affär betyder mycket för en mindre ort. Då de försvinner går mycket av framtidstron förlorad.