Deras barnbarnsbarn, Erik Andersson, i Västervik, har försökt forska i deras liv och öde. Han har lyckats få fram en hel del. Men han är också väldigt intresserad av om någon känner till vem damen i mitten är, eller vad hon kan ha haft för funktion; varför besökte hon ett gammalt par på en vindpinad holme långt ute i havsbandet någon gång mellan 1910 och 1914.
– Fanns det hemsamariter på den tiden? frågar Erik, som tycker att damen ser ut som hon hade någon vårdande syssla.
Paret hette Anders Johan Svensson (1824–1914) och Anna Maria Andersdotter (1837–1915). De behövde säkert hjälp. Livet på "Bonnskär", utanför Jutskär i Loftahammars skärgård, var hårt. Det levde på vad havet kunde ge. Anders Johan var fiskare.
Den lilla stugan var primitiv med stampat jordgolv! Det fanns inte ett träd på den lilla holmen som kunde skydda mot väder och vind. Den kan inte ha varit så lustigt att leva där när stormarna ven och sjöarna slog upp över hällarna.
– Stugan flyttades senare till Jutskär och användes som hönshus, berättar Erik Andersson.
Anders Johan hade varit gift tidigare och var far till några barn, tillsammans med Anna Maria fick han en son som döptes till Anders Petter Andersson. Han flyttade till Västervik och blev farfar till Erik. Han fick en våldsam död. Han var ett av tio offer vid den fasansfulla minolyckan i Västervik i den 6 maj 1918.
Vi har berättat historien förut. I korthet var det så här: En fiskare hade funnit en mina i sjön utanför Gränsö. Han tog med den in till staden och lade den i en sjöbod vid Glasbruket på söder. Det fanns pengar att tjäna. Försvaret betalade bra för upphittade minor.
Det var en liten rostig pjäs, som vägde runt 40 kg. Militär expertis kallades till Västervik för att desarmera den. Vad som hände vet man inte med säkerhet. Minfyndet var naturligtvis en mindre sensation och lockade många till platsen.
Minan hämtades ut ur boden och lades på stranden. När man försökte lossa på några skruvar inträffade katastrofen. Ett öronbedövande dån bröt stillheten. Fönstren i de närmaste husen krossades, stenar och grus och likdelar slungades runt hundratals meter från olycksplatsen. Minan borrade ett djupt hål i marken. Två personer skadade illa och fördes till sjukhuset där de sedan avled.
Västervik var en stad i svår chock och i djup sorg. Olyckan hade drabbat många familjer. Erik Anderssons familj var en. Hans farfar var 53 år när han dog. Han lämnade efter sig hustrun Augusta Matilda och vuxna barn.