I dag måste man nog ha nått mogen ålder för att minnas Hildebrand. Han var pilsnerfilmernas okrönte konung. Ni vet den där typen av film som Sveriges Television brukar fylla tablåerna med under semestertider.
Hildebrand var en storvuxen karl som egentligen bara hade två konstnärliga uttryck – antingen spelade han en jovialisk mullrande farbror eller en tjockskallig despotisk sergeant.
Han lämnade denna jämmerdal den 17 november 1944. Han hade levt ett intensivt liv i ett högt tempo – allt för högt törs man nog påstå när man tar del av hans biografi.
Han föddes här i Västervik en januaridag 1890 som Veiler Hildebrand Ekwall och växte upp i Mörtfors. Han medverkade i 45 filmer. På 14 år skrev han ett 30-tal filmmanus och regisserade lika många filmer.
Skådespelardebuten skedde 1907 i Västervik. Det är oklart var och under vilka omständigheter. I samband med hans bortgång hade Västerviks-Tidningen en liten dödsruna. Men den är helt befriad från all lokalfärg. Det kan förefalla lite konstigt. Men Hildebrands konstnärliga status var inte den högsta – redaktionen tyckte nog inte att hans gärning var något som staden kunde känna stolthet över.
Efter teaterdebuten 1907 lämnade han stan för att flytta till Stockholm. Hans levnadsbana är något oklar. I alla källor vi sökt och hittat uppgifter om Hildebrand har författarna lagt in brasklappar med reservationer för att uppgifterna till stor del bygger på Hildebrands egna uppgifter...
– Hans fantasi var gränslös, kan man läsa.
Han började karriären som springpojke i en äggbutik i Stockholm; fortsatte som kypare på Berns, gick till sjöss och seglade i Medelhavet och deltog i en expedition till Spetsbergen, kom hem – öppnade kafé i Stockholm som inte gick något vidare, startade en margarinfabrik som inte heller var lönsam. Han lämnade affärslivet för en tid och turnerade som lutsångare. Han sjöng opera i London och operett i Finland där han också var teaterdirektör under en tid.
I Finland skulle han ha varit inblandad i diamantsmuggling från Ryssland. Hur det var med den saken låter vi vara osagt. Under sin tid som handelsresande i vin kom han i kontakt med ett resande teatersällskap som sökte en sångbegåvning till Lilla Helgonet. Det var 1911 och början på skådespelarbanan. Men det hann bli fler misslyckade affärsprojekt innan han sökte och fann lyckan vid filmen.
Hans inträde vid filmen skedde 1924. Han debuterade i Gustaf Edgrens Trollebokungen. Han kom snart att bli Fridolf Rudins parhäst ofta under namnet Göransson. Han regisserade och spelade mot alla de svenska storheterna i den lättare genren: Annalisa Ericson, Thor Modéen, Sickan Carlsson och Åke Söderblom för att nämna några. Hans mest omtalade film är nog Pensionat Paradiset från 1937. Den blev fullständigt sågad av kultureliten och diskuterades till och med på ett berömt möte i Stockholms konserthus.
I dag är domen inte lika hård mot Hildebrand. Han har blivit orättvist behandlad, anser filmhistoriker. Hans stora fel var nog bara att han gjorde för många filmer lite för fort...