Lennart Sjöstrand växte upp i Valla mellan Katrineholm och Flen i Södermanland. Det ligger långt från havet. På 1950-talet fanns det egentligen inget alternativ för en ung sörmlänning som ville se något bortom Katrineholm. Det stavades SJÖN!
Hans pappa drev en möbelaffär och en snickeriverkstad tillsammans med sina bröder. Lennart hade aldrig några planer på att bli möbelhandlare. Han funderade lite smått på att bli pilot. Men skolmotivationen var inte den bästa.
– Jag hoppade av läroverket redan i realskolan, berättar han.
Han fängslades tidigt av äldre kamraters berättelser från sina äventyr till sjöss, om exotiska platser fjärran från Valla och Flen. Det tände drömmar om att själv få trampa däck och segla över de stora haven. 1955 – som 17-åring – blev drömmen verklighet. Lennart mönstrade på sin första båt. Han blev mässkalle på Nordsjön. Året efter var hans arbetsplats M/S Stockholm...
– Jag hade mönstrat av när hon kolliderade med Andrea Doria, säger han.
Olyckan avskräckte inte. Det gick några år innan Lennart bestämde sig för att sjön skulle bli hans liv. 1962 började han på sjöbefälsskolan. Tre år senare tog han examen och klättringen på karriärstegen började på väg mot att bli kapten och befälhavare. Det var tuffa villkor och hackordningen tydlig. I salongen åt överstyrmannen, maskinchefen och kapten. Övriga officerare hade en egen mäss, manskapet en tredje. Det var långt innan dureformen hade slagit igenom i landet.
– Det där luckrades upp under åren, berättar Lennart.
Det var långa pass till sjöss – sju månader! Sedan fick han vara hemma i två och pusta ut och ladda batterierna.
– Det var tufft för min fru som fick ta hand om barnen. Vi har tre stycken (ett tvillingpar) som kommit relativt tätt, berättar han.
Familjen kunde dock vara med till sjöss under perioder. Saléns, som var Lennarts arbetsgivare under många år, var generösa. När Sjöstrand under två år var jobbade i Long Beach, Los Angeles, för Saléns räkning var familjen med under ett år. De var med på andra resor också.
– Vi lärde oss förstå hur invandrare har det. Våra barn hade det inte lätt i skolan innan de lärt sig språket, säger Lennarts fru Birgitta.
Hon fick dra ett tungt lass många gånger. När hemmet på Skogsråstigen i Västervik brändes ner av en pyroman var ett sådant tillfälle. Hela hemmet och alla minnen gick upp i rök.
– Alla ungdomssynderna vara borta, säger Lennart.
Men ingen kom till skada. Barnen var hos farföräldrarna och Birgitta var på väg till Bremerhaven för att hälsa på Lennart när han fick ett telefonsamtal som skakade om honom.
– Ditt hus har brunnit ner. Sånt skämtar man inte om svarade jag, berättar han.
Det blev Birgitta som fick se till att huset byggdes upp igen när Lennart återvände till sitt fartyg.
Men oftast är minnen från sjömanslivet ljusa och bevarade i varma färger. Lennart Sjöstrand har aldrig ångrat sitt yrkesval. Han drar sig till minnes en resa mellan Afrika och Centralamerika när barnen var små. Utanför Liberias kust slängde man i en flaskpost. Tio månader senare kom ett vykort från Mexiko.
– Det var en man på Yucatanhalvön som hade hittat vår flaska. Jag har sparat vykortet, berättar han.
Lennart har sparat på mycket. I nogsamt vårdade pärmar finns det bilder och uppgifter om alla båtar han seglat på. Under de sista 13 åren innan pensionen flög han världen runt och inspekterade fartygsbyggen för sitt rederi. Det är också noterat.
– Det blev över 3 000 timmar i flygstolar, säger han och ler.