Allt började den 3 april 1963 i Malmö. Östervall var 19 år och anställdes som andrekock på Flying Clipper. Det var ett skolfartyg. Besättningen på däck bestod av unga grabbar från sjövärnskåren. På ekonomiavdelningen var de civilanställda. Fartyget gick först till Dover för att bunkra färskvatten och Göran Östervall, gick glad i hågen i land, för att prova sin skolengelska. Det gick inte så bra. Men med tiden – 43 år till sjöss – har han lärt sig att behärska både engelska och tyska och kan till nöds dra sig fram på spanska också om det kniper.
– På en båt var vi 16 nationaliteter, berättar Göran Östervall.
När Flying Clipper lämnat Dovers vita klippor bakom sig satte befälhavaren kurs, med fulla segel, mot Mallorca. I Palma putsades båten fin. I Nice väntade en förmögen amerikan med sällskap. Han hette William Burnett Benton och hade chartrat fartyget. Benton var bokförläggare, publicist och politiker. Han var utgivare av Encyclopaedia Britannica 1943-1973. Tillsammans med ett antal välbeställda amerikaner seglade han runt ett par månader i Medelhavet. Det blev många stopp. Gästerna ombord levde ett behagligt liv. Ägg och bacon till frukost, lite whiskey vid tolvslaget, vid 19-tiden cocktailparty med gåslever och andra godsaker och trerätters middag vid 22.
– Vi dukade fram askkoppar på borden. Folk rökte mitt i middagen. Matsedeln skrevs på franska. Det var väl någon som ville briljera, säger Göran Östervall.
Hytterna var flotta, mycket mahogny. Men för besättningen var det enklare. Fyra man delade hytt. De kunde inte gå upp samtidigt. Det var så trångt. Saltvattensdusch med saltvattentvål tillhörde vardagen.
– Vi fick en ranson på fem liter färskvatten om dagen. Det räckte, säger Göran.
På fartyget fanns en ung dam som Göran blev lite förtjust i. Hon hette Victoria och var dotter till Douglas Fairbanks junior. Göran försökte imponera på henne med att vända pannkakor i luften.
– Hon slängde till mig en dollar varje gång hon gick förbi. Men hon blev förtjust i en annan kille som hon flög efter i några hamnar innan hon tröttnade.
I Barcelona klev gästerna av. Fartyget satt full fart till seglarveckan på Isle of Wight. Det var inte med i racet, men det var en annan svensk som intervjuades av en ung tv-reporter vid namn Bo Holmström.
Den första resan slutade vid Smörkontrollen i Malmö. Göran hade tjänat 656 kronor och fått nästan lika mycket i dricks. Båtarna avlöste sedan varandra. Det blev några år i persiska viken. Det var stekhett.
– Det var tuffa papper. 50 grader i byssan och 60 ute i solen.
På en annan resa – till Zanzibar – köpte han ett par små apor för två paket cigaretter.
– När vi kom till Antwerpen så skänkte jag dem till stadens zoo. Jag fick som tack ett ständigt årskort. Jag har varit där en gång...
I början av 1990-talet hängde Görans hustru Berit med på två svängar. Det var en lönsam resa. De blev skattebefriande båda två och Göran hade dessutom hand om Slabben. (se faktaruta).
– Men jag sålde ingen sprit. Det fanns några tuffa grabbar ombord. Spriten fick skepparen ta hand om.
1992 lastade man papper i Finland, som skulle lossas i Sydamerika. På vägen dit lossade man lite i Miami och fortsatte till Mexiko. När man kom tillbaka till Florida var Miami helt bortblåst. Det var orkanen Andrew som dragit fram och krossats allt som kommit i dess väg. Andrew var tills sommaren 2005 den värsta naturkatastrof som drabbat USA. Katrina har nu övertagit den positionen.
I slutet av 1966 – mitt under brinnande krig – var Göran på ett Broströmfartyg i Vietnamn. Besättningsmännen hade fått skriva under ett papper innan att de var medvetna om riskerna. Göran stod med skottsäker väst och hjälm bland grytor och kastruller.
– Vi lastade sandsäckar som nästan täckte hela bryggan.
Under fem dagar hade vi krigsrisktillägg. När de låg vid kaj i Saigon kunde de vakna om nätterna av ljudet från sjunkbomber som detonerade i vattnet.
Under några år på 1970-talet seglade Göran på kustfart i Nigeria. Det var också ett äventyr. Fartyget gick upp och ner på en flod till ett raffinaderi och lastade tjockolja, som transporterades ner till kusten och över på stora tankfartyg.
– Vi tog väl 4 000–5 000 kubik på varje resa.
Men det var inte där utmaningen låg för ”hökaren” ombord. Det var svårt att få tag i proviant. Besättningen fick matpengar istället. Det passade inte Östervall. Han lånade en livbåt och en bunt dollar av kaptenen och åkte runt på redden och handlade från de andra fartygen.
– Det var rena cirkusen där nere.
Sjömanslivet har förändrats mycket sedan Göran klev ombord på sin första båt. I dag är det till exempel nolltolerans mot alkohol. Hamnarna ligger långt från nöjespalatsen. De långa, långa passen till sjöss har bytts ut till fem–sex veckor följt av lika lång ledighet.
– Vid ett tillfälle var jag ute i 14 månader i ett sträck, berättar han.
Under ungdomsåren hade han inte alltid lägenhet i land. Det blev några nätter på sjömanshemmet i Masthugget mellan båtarna.
– Jag tyckte det var kul och har aldrig behövt stämpla en enda dag, säger han.
Under tio år bodde Göran Östervall i Hamburg. Tyska sjömän hade bättre betalt än svenska. 2006 gick han i land och kan konstaterna när han tittar i backspegeln.
– Det har varit ett bra liv på sjön.