Under 17 år – mellan 1864 och 1881 – bodde och verkade Berlin i Västervik. Det är få som har fått så mycket uträttat och betytt så mycket för stadens utveckling och försköning. Han var mannen bakom läroverksbyggnaden, det välsignade Spritvaruberedningsbolaget , anläggandet av stadsparken och han var mannen som vred järnvägsfrågan på rätt spår, om uttrycket ursäktas.
Berlin var norrlänning – född i Härnösand den 8 januari 1815. Fadern var lärare vid gymnasiet i staden. Han blev senare kontraktsprost och "förlöst ur oket", som man gärna sade bland de lärde förr.
Den unge Carl-Erhard gick i sin fars fotspår. Han blev student i Uppsala 1834. Fyra och ett halvt år senare promoverad. Han återvände hem till Härnösand och undervisade i språk. Men han trivdes inte med att klubba vett i unga gossar. Klubba är just rätt ord i sammanhanget. Hans undervisningsmetod – under sin krafts dagar – var käppen! Den fick många smaka under hans lärargärning.
Men innan han kom till Västervik hade han lämnat sin lärartjänst i hemstaden. 1849 erbjöds han en tjänst som ombudsman för Norrlands sjöassuransförening. Det var en försäkringsförening för redare till segelfartyg i Norrland – i praktiken hela kuststräckan norr om Stockholm. I början kombinerade han den med undervisningen i skolan. Men affärerna tog allt mer av hans tid. 1854 lämnade han skolan. Anledningen var Krimkriget och dess Östersjödel. Frankrike och Englands flottor slogs mot Ryssland i Östersjön.
Under kriget gjorde Berlin sig en förmögenhet som befraktare, grosshandlare och dispaschör*. När freden i Paris slöts 1856 var det slut på de stora krigsinkomsterna. Berlin reste utomlands, mellan 1856 till 1862 var han borta. Den största delen av tiden tillbringade han i Ryssland. Han reste kors och tvärs genom landet – långt bort till Sibirien. Han tog en filosofisk examen i Sankt Petersburg. Den gav honom möjlighet att ta jobb i högre lärarbefattningar. Samtidigt skrev han för Aftonbladet. Han var också under en tid ångbåtsbefälhavare! När han återvände till Sverige 1862 hade han besökt alla Europas länder utom Spanien och Portugal.
Berlin kom hit 1864. Läroverket hade då fått en lektorstjänst i moderna språk. Han blev lektor i franska och tyska och hatad av skolpojkarna omgående. Han beskrevs av gamla elever som oduglig och elak. Hans häftiga humör bara stegrades med åren. Han var hånfull och drog sig inte för handgripligheter för att slå in franska glosor i de arma pojkarnas skallar. Han förde ett skräckvälde i skolan.
Pojkarna gjorde nog inte mycket för att lugna den hetlevrade mannen bakom katedern. När han i raseri, gormade och skrek så saliven stänkte om honom, så brukade pojkarna plocka upp sin näsdukar och torka sig i ansiktet. Vid ett vredesutbrott, skrev en gammal elev i VT, råkade han i fullständigt raseri. Han skrek så löständerna i överkäken dansade ut över golvet i skolsalen...
Det finns inga bilder på lektor Berlin. Han höll sig på behörigt avstånd från alla fotografer. Det fanns skäl till det. Hälsan var skral, både fysiskt och psykiskt. Han var ofta sjuk. Ansiktet var vanställt av bölder och karbunklar. Berlin satt små svarta plåsterlappar över dem, som han ständigt fingrade på med följd av de åkte av hela tiden. Han var stor till växten och en grovt huggen man.
– Han hade en stor underläpp som hängde långt ner på hakan, har en gammal västervikare berättat.
Berlin var som vi redan konstaterat ingen bra lärare. Det finns många vittnesmål om den saken. Lärdom saknades inte. Men bristen på självbehärskning var monumental. Nerverna svek honom till slut. Han tog tjänstledigt från skolan från 1872 fram till sin död i september 1881.
Nej, det är som kommunalman man bör minnas Carl-Erhard Berlin. Han kom till Västervik vid en lämplig tidpunkt. Stadsfullmäktigeinstitutionen hade nyligen införts. Intresset för kommunala frågor började ta fart. Året efter sin ankomst till Västervik blev han invald i stadsfullmäktige och 1871 blev han dess ordförande. Han satt kvar tills 1878 då han tvingades avgå av hälsoskäl.
Det var många viktiga frågor som avgjordes under 1860-och 70-talen. Berlin hade ett finger med i det mesta, även om han inte höll hela handen om dem. Han var inte den där typen som satt tyst och lyssnade för att se åt vilket håll vinden blåste för att sedan gå in och tycka som majoriteten. Han skaffade sig en uppfattning från början och drev den sedan med kraft.
Det var särkilt kommunikationsfrågorna, läroverket, fattigvården och stadens förskönande som låg honom varmt om hjärtat. 1865 bildade han Västerviks spritvaruberedningsbolag. Bolaget delades efter några år in i ett beredningsbolag och ett försäljningsbolag och fick stor betydelse för Västerviks utveckling. Spriten blev en välsignelse för staden... Det var nämligen så att i bolagsordningen skrev man in att en viss del av vinsten skulle gå till välgörande och allmännyttiga ändamål. Totalt – under bolagens 60-åriga tillvaro – fick Västerviksborna ta emot 377 321 kronor och 38 öre! Mycket pengar. De tyngsta posterna var staden och läroverksbygget. Staden fick under åren ta emot 278 480 kronor 66 öre, till läroverksbygget bidrog man med 35 396 kronor och 38 öre. Dessutom, när bolaget upplöstes 1924, överlämnade samtliga tillgångar till staden. De beräknades till 289 683 kronor och 27 öre.
Vi har i tidigare artiklar berättat om att Berlin var den drivande bakom läroverksbygget, anläggandet av stadsparken och uppsnyggningen på Slottsholmen. Under Berlins ledning löstes flera kommunikationsproblem, bland annat förbättrades kanalerna på Gränsö och Strömsholmen. Men det var järnvägen som var den stora frågan för Berlin.
Bruksintressen i Östergötland och norra Tjust ville bygga en järnväg från Linköping till Gamleby. Västerviksborna förstod inte vad det skulle betyda om järnvägen bara gick till Gamleby. Men som tur var kom Berlin med i den interimsstyrelse som planerade järnvägen. Bruksägarna var intresserade att komma till en hamn. Det gjorde de redan i Gamleby.
Berlin lyckades, inte utan mycket möda och en hel del trixande, se till att sträckningen mellan Gamleby och Västervik kom till stånd samtidigt som den delen mellan Gamleby och Linköping. Även när det gällde byggandet av stationshuset blev det strid med Berlin i centrum. Majoriteten hade beslutat om två mindre byggnader än den som pryder stationen i dag. Berlin drev igenom sin vilja. Han var nog inte alltid så kul att knäppa nötter med. När han sågade järnvägsstyrelsen var han inte nådig:
"Ja, hela den här järnvägsstyrelsen! De är dumma som djur allesammans! Och den där X, han är lika dum som Gud är vis. På långa hela tiden vi jobbat tillsammans, har han blott en enda gång haft ett förnuftigt yttrande och då sa han – jag instämmer med lektor Berlin!"
Vad man än kan tycka om Berlin. Så får man nog erkänna att han var en stor och betydande man i vår stads historia. Trots sitt andliga högmod var han vad vi kan förstå en uppskattad kommunalman. En känd västervikare från tiden sade till VT om Berlin:
– Han var en ovanligt framsynt man som såg och förstod mycket mera än annat folk vid den tiden.
Lektor Berlin flyttade till Stockholm i mars 1881. Fem månader senare avled han.
Fotnot: Dispaschör (franska dispacheur ) är en av regeringen förordnad person som utfärdar dispascher (haveriutredningar) och fungerar som skiljedomare vid tvister om sjöförsäkringsavtal.
Källa: Artikel författad av Helge Åkerman i Västerviks-Tidningen 21 mars 1931.