Lina Baldenäs stormade in som en orkan på redaktionen 1999. Hon var en av tidningens första ungreportrar. Hennes handledare Ulrik Alvarsson minns en ung tjej som formligen sprutade av idéer från dag ett.
– Hon var redan från början helt respektlös inför auktoriteter. Hon gjorde ett starkt intryck. Hon var viljestark, frispråkig och talangfull. Hon fortsatte som sommarvikarie och blev inte sällan ledargestalt och redaktionsmorsa för de andra vikarierna, säger Ulrik Alvarsson
Men för fotografen Anders Steiner visade hon en annan sida där den lite kaxiga tjejen inte tog lika stor plats. Det var dagen innan hon skulle göra sin första dag på VT. Hon satt på gräsmattan i familjens Steiners trädgård och diskuterade journalistik, yrkesrollen och skrivande.
– Det känns skitnervöst, sa hon till Anders Steiner.
Men Anders – precis som vi andra – var tidigt övertygad om att hon skulle klara jobbet med glans. Lina Baldenäs visade direkt att hon hamnat på rätt plats i yrkeslivet.
Hon var påläst, snabb, nyfiken och kunde berätta en historia. Det är goda egenskaper för en blivande journalist. Det är en sorg att hon inte fick utveckla sin stora talang. Hon hade med största säkerhet gått långt i vårt skrå.
Ödet ville annorlunda. 2010 upptäckte man att Lina Baldenäs drabbats av den aggressiva hudcancerformen malignt melanom. Hon hade då varit på vårdcentralen vid ett par tillfällen för att visa ett födelsemärke som oroade henne på benet. Det bedömdes som ofarligt. Men det visade sig vara fel – för Lina och familjen en katastrof
Lina engagerade sig i andra drabbade cancerpatienters väl och ve samtidigt som hon förde en lång och envis kamp mot sin egen sjukdom. Hon startade Facebookgruppen Himlen är överskattad, för att stödja andra cancerdrabbade och sätta lite guldkant på deras liv.
I den sorgfyllda vardagen hittade hon ändå lite livsglädje i föreningsarbetet. Tillsammans med vänner gjorde hon armband av pärlor som sedan såldes för att få in pengar till de drabbade. Linas pärlband är malignt melanoms motsvarighet till bröstcancerns rosa band.
När debatten om cancervården blossade upp i Västsverige i vintras gav den unga trebarnsmamman från Sjövik utanför Alingsås en stark och tydlig röst åt de sjuka. Hon deltog i flera tevedebatter och var lika vass och rak som när hon skrev.
När hon diskuterade cancervården i samhällsprogrammet Debatt, med ordförande i hälso-och sjukvårdsutskottet i Västra Götaland, Hélena Eliasson (S), replikerade hon:
– Du beklagar och jag dör. Det är det som är sorgligt i det hela.
Hennes debattframträdande fick stort genomslag. Det ledde till att hon började skriva krönikor för kvällstidningen GT/Expressen.
Naket och öppet berättade hon om sitt liv och sin sjukdom; om sina älskade pojkar och man Petter, som hon ”valt med omsorg” som hon själv uttryckte det i en intervju.
Den 4 maj skrev hon sin sista krönika i GT/Expressen. Den hade rubriken: ”Jag inser att min kropp inte kan vinna”. Hon hade då länge varit på det klara med att hon inte hade många dagar kvar. Hon avslutade sin krönika med följande ord:
– Ses sen, oavsett håll ett öga på stjärnan längst ut till vänster i formationen Cassiopeia.