Bertil Andersson växte upp i Boden. Hans pappa var vid järnvägen och det blev även Bertils arbetsplats under ungdomen. Men 1941 tog han värvning. Han var stamanställd militär i Östersund under tre år och slutade som furir. Det var där han lärde sig att rida.
– Vi var det sista artilleriregementet till häst, berättar han.
Den gången handlade det om avancerad ridning för Bertil och hans kamraters del. Han var med och försvarade regementets fana i tävlingar i både dressyr och galopp. De unga soldaterna fick lära sig hoppa ur och upp i sadeln igen under full galopp, som vilken kosackryttare som helst. Det krävdes både mod och smidighet.
Takterna sitter i berättar de som såg Bertil, på Målserum, i förra veckan. Det var runt 70 år sedan han var aktiv på hästryggen. Det var inga problem att ta sig upp i sadeln, även om han inte drog i väg i full galopp.
När Bertil, eller BG som han kom att kallas i sitt nya arbete, lämnade militären blev det mindre av ridning också. Han forsatte som civilanställd innan han började inom kriminalvården, som han ägnade resten av sitt yrkesliv åt. Det blev många år bland kriminella på Tillbergaanstalten utanför Västerås. Han var bland annat studie- och fritidsansvarig och hade hand om den fysiska träningen för de intagna.
– De hade väldigt olika förutsättningar, det var en blandning av grovjobbare och akademiker. Grovjobbarna, som kanske stulit en spade fick ofta mycket längre straff än ekobrottslingar som stulit miljoner, säger Bertil G Andersson.