Postbedragaren och hans gärningar beskrevs utförligt i tidningen. Han hade rymt från fängelset vid Bangatan, tillsammans med den skånske stortjuven Sven Erik Svensson, dagen innan det blev en stor nyhet i tidningen.
Vid den vanliga kontrollen vid 18.30-tiden upptäcktes det att de båda herrarna saknades. Det slogs omedelbart larm och det upprättades vägspärrar runt Västervik och på andra håll i Tjust. Men inte ett spår efter de båda. De var som uppslukade av jorden. Fängelsechefen, Gösta Nordh, var dock säker på sin sak. Han fick anledning att revidera sin tvärsäkra uppfattning under resans gång.
– De måste ha tagit sig ut med falska nycklar. Det finns ingen som helst åverkan inne i anstalten och inte heller i verkstaden där rymningen säkerligen iscensatts, sa Nordh.
Nordh funderade på om postbedragaren inte ville bli fri – egentligen. Han hade bara ett par månader kvar att avtjäna av sitt straff. Det var lika dant när han två år tidigare rymt från fängelset i Västervik. Den gången blev tiden i frihet bara tre dagar. Han greps i Stockholm.
Det stod tidigt klart att det var något mystiskt med rymningen. Det fanns många dunkla punkter som behövde dras fram i ljuset. Fångarna hade, till exempel, inte varit inne i anstalten efter arbetets slut. Därför misstänkte fängelseledningen att de hade haft hjälp av en tredje person, som inte var intern.
Några dagar senare blev det känt för tidningens läsare att i samma stund som ”bovarna” – som de till och från kallades i VT – avvek hade också en anställd i verkstaden försvunnit. Han hade inte dykt upp på jobbet dagen efter rymningen...
Mannen var relativt nyanställd och det hade under hösten uppdagas att han själv var straffad för förskingring och sjukkassebedrägeri. När det stod klart blev han avskedad och skulle ha slutat sin anställning på fängelset den 1 februari. När han söktes i hemmet fanns varken han eller hustrun där och deras bil var borta...
Spekulationerna fortsatte i tidningens spalter – dag efter dag. VT hade kontakt med en dam som sett en man – i en grå trenchcoat utanför fängelset – flera kvällar före rymningen.
– Det verkade precis som han väntade på någon, sa damen till VT.
Men sedan blev det tyst. Det dröjde flera veckor innan Carlsén-Svensson åter blev rubrikernas man i VT. Den 13 februari kunde tidningen berätta att han var gripen. Han hade gripits i Malmö när han och en kamrat försökte sälja en stulen bil till en firma. Tiden i frihet hade han och några kamrater ägnat åt att spränga kassaskåp på den skånska landsbygden. Men ligan stoppades inte av att två av deras medlemmar åkte fast. Samma natt slog de till igen. De gjorde en inkomstbringande kupp i Vollsjö. Två ligamedlemmar greps några dagar senare när de återkommit från ett par glada dagar i den syndiga staden Köpenhamn. Carlsén-Svenssons rymmarkompis från Västervik, Sven-Erik Svensson, höll sig dock undan lagens långa arm.
Carlsén-Svensson var en rutinerad postbedragare, om uttrycket ursäktas. Han hade etablerat sig i branschen redan i början av 1940-talet och lurat posten på stora belopp – ”enorma” till och med – genom förfalskningar av postsparbanksböcker och postanvisningar. Han beskrevs som ett geni när det gällde att hitta på nya metoder för att bluffa till sig pengar.
Om han bättrade sig på sitt yttersta vet vi inte. Men han fortsatte på brottets bana länge i alla fall. I början av 1970-talet satt han åter ett par månader på Västerviksfängelset.