Flera har bett oss att skriva om ”Mecke”. Kalle Henriksson har hjälpt oss leta bilder. Han har sökt med ljus och lykta innan han fick napp hos Ingvar Gustafsson.
Vi är övertygade om att äldre västervikare ler igenkännande när de ser dagens bild.
Minnen väcks. De har säkert inte svårt att identifiera platsen och herrarna. Pelle Elg och Melker ”Mecke” Edmark kände alla. Gösta ”Pelle” Elg har vi skrivit om tidigare. Det är inte så rasande länge sedan.
Elg var slaktare och en mycket social person, medlem i en massa föreningar. På kvällarna blev hans korvlåda i smucken till Västerviks-Posten på Storgatan 22 en informell samlingsplats för det Västervik som var ute på kvällarna.
”Mecke” Edmark var en välkänd och uppskattad man. Han blev ett tryggt inslag i stadsbilden. Han var ett original, en lokal kändis – en man som skilde sig från mängden.
I ungdomsåren sålde han tidningar, senare blev han bakåkare hos Konrad Olsson. Det var på den tiden man fortfarande skötte transporterna med häst och vagn. Lönen var två kronor i veckan.
– Man kunde ofta se ”Mecke” leda hästen längs vägen till Folkets park där hästen kunde äta gräs i dikesrenen, berättar Ingvar Gustafsson.
Gustafsson berättar också att ”Mecke” stod utanför parken och sålde gråpäron när den tiden var inne. Han gick runt i husen och sålde pappersblommor.
– Bommer, sade han. Det var en och annan som lurade honom, minns Ingvar Gustafsson.
VT:s förre medarbetare Rolf Åsberg beskrev ”Mecke” som en renhjärtad och god människa, helt fri från elakhet och låghet. Han var och förblev ett barn.
Så länge krafter och hälsa stod honom bi var han alltid på plats där det hände något i Västervik. I Folkets park saknades han sällan. Vid en karneval satt han utklädd till Italiens diktator Mussolini på ett hästflak, iklädd stövlar av papp och med utsträckt arm åkte han runt staden.
Han ”dirigerade” Frälsningsarméns musiker och Västerviks blåsorkester när de höll konserter i staden. Under de sista 25 åren av sitt liv levde ”Mecke” på ålderdomshem. Han blev lite av en hustomte och gick ärenden åt personal och medpensionärer.
Varje första majmorgon gjorde han sig till tolk för pensionärerna och framförde deras tack till blåsorkestern för den lilla vårkonserten. Det blev en tradition.
Han dirigerade inte bara musiken, han dirigerade också trafiken.
Det gick inte alltid så bra, har vi berättas... På den tiden begravningstågen åkte i långa processioner i svarta bilar till kyrkogårdarna var ”Mecke” med och styrde trafiken och kommenterade. En dam frågade ”Mecke” en gång vem det var som var död. ”Meckes” svarade:
– Det är han som åker i första bilen...
Melker ”Mecke” Edmark gick bort den 26 november 1971, bara några dagar före sin 80-årsdag.
Bengt Faleij