Kjell Ohlsson hade flera idéer på sin agenda. Sålunda hade han kört igång fotbollsträning med bollklubben och dragit igång ishockey i samhället. Kjell Ohlsson var spensligt byggd, ganska kortvuxen och med mörkt vågigt hår. Man kunde få intrycket att han var italienare, fast mustaschen fattades. Så såg i alla fall den bild ut som jag hade av en italienare.
Nu samlade han ett antal ungdomar till gamla skolan för att lära oss grunderna i det snabba spelet. Lokalen var inte idealisk för bordtennis. Innan man kunde sätta igång och spela fick man kånka undan de stora och tunga bänkar som fanns i lokalen för söndagsskolan och andra sammankomster. Belysningen var skum och lukten av damm påtaglig. Men det hindrade oss inte i vårt id, istället kände vi spänning och entusiasm inför nyheten. Kjell gick grundligt igenom de olika slagen: forehand, backhand, serve och mycket annat. Han instruerade oss också i hur vi skulle hålla racketen.
Något hade jag tidigare inhämtat om sporten. Jag visste att det fanns en svensk som var ganska duktig och hette Tage Flisberg, men att en japan som hette Ogimura var ännu vassare. Det här var några år, innan Kjell ”Hammaren” Johansson, Hans Alsér och Stellan Bengtsson skulle framträda och föra upp Sverige till bordtennisens finrum.
Kväll efter kväll nötte vi slag och spelade små miniturneringar, medan vinterkvällen stod svart utanför fönstren. Inom kort hade några av oss blivit så duktiga att vi kunde spöa Kjell.
För att få lite omväxling i vårt spelande hade någon tagit reda på att några personer i Virum, en gård inte långt från Solstadström och Mörtfors, höll på med bordtennis. En vinterkväll for vi dit för att spela en match mot dem. Det visade sig att vi var ganska överlägsna våra motståndare, så det blev inte så mycket till fight. Det jag bäst kommer ihåg från den kvällen var att en kille i deras lag åt kopiöst med äpplen. Han var som en kedjerökare, så fort han käkat upp ett äpple, började han på ett nytt.
Till slut fick jag och Rolf Adolfsson, moppe kallad, pröva våra krafter i en turnering i idrottshallen i Västervik, kanske var det distriktsmästerskap eller något dylikt. Rolf var en aggressiv spelartyp, som gärna gick på attack med hårda volleyslag. Själv litade jag mera till defensiven med skruvar och stoppbollar. Den här söndagen fick jag bekräftat att det var otillräckligt. Det började bra, trots att jag var mycket nervös, så vann jag den första matchen. Men i nästa omgång fick jag möta en kille från Helgenäs som spelade med pennskaftsfattning som asiaterna brukade göra. Jag hade aldrig tidigare mött en spelare med den spelstilen och blev mycket konfunderad. Bollarna som jag plockade upp i, som jag tyckte omöjliga lägen, kom tillbaka i retur omgående och jag fick vackert inse att jag hade förlorat. För Rolf gick det bättre, han vann flera matcher, men nådde inte finalen. Vi fortsatte att spela hemmavid en tid därefter, men så småningom så mattades intresset. Det Kjell Ohlsson så mödosamt byggt upp fick ingen fortsättning.