Men bara för att hon har fyllt 65 och numera avlönas av pensionsmyndigheten har hon inte slagit sig till ro och börjat mata duvorna i stadsparken. Sylvia Thörnell lever ett högst aktivt liv och jobbar ett par dagar i veckan, reser, läser och fixar.
– Jag hjälper Lotta Karlsson att städa stugor vid Risebo fiskecamp, berättar hon.
Lotta Karlsson och Sylvia är gamla vänner. Vänskapen etablerades redan under barndomen i nordvästra hörnet av Tjust härad. Sylvia växte upp i Tyllinge. Hennes pappa var anställd på Tyllinge gård och jobbade senare som snickare. Han fostrade själv Sylvia och hennes tre syskon när föräldrarna hade separerat.
– Det var ganska ovanligt på den tiden. Men pappa var duktig, säger hon.
Sylvia har fortfarande många minnen och starka band till Tyllinge. Det var i Tyllinge hon gick de första åren i skolan, fortsatte i Dalhem och gick ur nian i Överum.
– Överum var tidigt ute med nioårig grundskola, flera år före Västervik, berättar hon.
När grundskolan var avklarad blev det husmodersskola ett år. Flickor gick fortfarande ofta på sådana i mitten av 1960-talet. De fick lära sig det mesta om hur ett hushåll skulle skötas, bland annat hur man skulle plocka ur en höna...
– Det var vidrigt, minns Sylvia.
Hon började i stället på folkhögskolan i Gamleby med drömmar om att bli arkeolog i en fjärran framtid. Men planerna fick ändras. Sylvia blev gravid. Det blev en ettårig kontorsutbildning och ett helt liv i kontorsmiljöer på olika arbetsplatser i Västervik; både hos kommunen och i det privata näringslivet, istället.
– Det var nog det sista jag hade tänkt mig, säger hon i dag.
Hon förefaller ändå nöjd med livet. Arbetet har gett mycket glädje och vänskap; från tiden på Västerviks-Tidningen träffar hon fortfarande några damer varannan tisdag.
– Vi har haft "symöten" under 34 år. Vi har nästan blivit som systrar. Nästa år, när vi firar 35, funderar vi på att resa i väg någonstans, berättar hon.
Sylvia gillar att resa och möta nya utmaningar. Hon säger att hon är lite äventyrligt lagt. Hon var rädd och blyg som flicka och har tvingat sig själv att tänja på gränserna. Vi ska ge ett exempel för att försöka förklara:
När hon och en syster var i Norge för ett antal år sedan gav det sig upp till Kjeåsen. Det är en bergig gård som ligger på en avsats i bergen, 530 meter ovanför Simdalsfjorden. Den blev väldigt omtalad i Sverige i slutet av 1950-talet när författaren Bror Ekströms bok om människorna i Kjeåsen kom ut.
– Mamma hade boken och vi läste och fascinerades, berättar hon.
Väl där, många år senare, blev det ett oförglömligt äventyr för de båda systrarna från Tyllinge. Det är inte direkt någon bekväm söndagspromenad att ta sig upp för branten, som reser sig rakt upp mot himmeln. Stigen klamrar sig fast på klyftor och hyllor i berget. De fick dra sig fram med grenar och rep. På ett ställe fick de slunga sig över ett stup med hjälp av en vajer. Under dem öppnade sig ett stup på 300 meter.
– Jag skulle aldrig göra om det, säger Sylvia och tillägger att hon har anlag för svindel... Men vi blev stora idoler hos det övriga i resesällskapet. Det var bara vi och två killar som tog den vägen. De andra åkte buss upp.
Välbehållen och oskadd hemma i Västervik igen mötte hon en ny utmaning på Lysingsbadets äventyrsbana.
– Hemskt, är hennes korta sammanfattning av det äventyret!
Nu blir det mer stillsamma reseäventyr. Hon har nyss varit i Paris med en syster och i dagarna resor hon till Kreta med två av barnbarnen.
– Det ser jag fram emot, säger hon.