Alexandru hade inte ens fyllt sju när han för första gången introducerades till stråkmusikens värld. Det var 1950-tal och han bodde i Timisoara, en stad i sydvästra Rumänien. Pappan var gjutare, men hade själv lärt sig spela fiol som barn.
– Det var inte jag som valde, pappa ville erbjuda oss ett annat liv. Han satte fiolen i handen på oss. Det var inget att diskutera.
Att den sjuårige Alexandru övade en halvtimme varje dag efter skolan, innan han fick gå ut och leka med kompisarna, såg mamman till. I skolan var det lika strängt.
– Det var ganska hårda skolor, inga kända melodier. Jag hade en grym lärare, som kunde ge mig stryk om jag inte gjort läxan…
Till en början spelade Alexandru mest för att plikten krävde det – men allt eftersom åren gick blev musiken en glädje snarare än något jobbigt och tungt. Såväl han själv som hans omgivning insåg snart att han hade talang. I hård konkurrens blev Alexandru uttagen till den statliga musikskolan, och som tonåring spelade han i popband.
Vid ett tillfälle fick han chansen att följa med ett av regionens största band till en festival.
– Det var första popgruppen i Rumänien som använde stråkar i sin komposition. Vi blev utkommenderade till den här festivalen av någon partipamp… Det kändes såklart jättekul!
Rumänien var på den här tiden en kommunistisk diktatur – och det var få svårt att få tillstånd att lämna landet. Att Alexandru så småningom valde att satsa helhjärtat på en karriär som violinist gav honom en biljett ut i Europa. Många musiker tog chansen att flytta till något land i Västeuropa i samband med turnéer utomlands.
– Det fanns ett talesätt som sa att om en rumänsk orkester åker på turné så är det snart en kvartett. Bara fyra återvänder, säger Alexandru och ler snett.
Livet i Rumänien under kommunisttiden präglades av rädsla och ofrihet. Varje arbetsplats hade angivare, som rapporterade in till kommunistpartiet om någon hade sagt eller gjort något olämpligt. Att vara öppen med sina politiska åsikter – om man inte höll med makthavarna – var omöjligt. En outhärdlig tillvaro, tyckte Alexandru, då anställd som orkestermusiker.
– Man gick runt och var rädd för sin egen skugga. Allt var tvång, och man levde i en ständig lögn. Droppen var när de tog ifrån mig mitt arbetspass. 1988 lämnade jag landet.
Alexandru hade vid det här laget gift sig med Virginia, och tillsammans hade de sonen Ovidiu. Frun och sonen blev kvar i Rumänien i två år innan hela familjen äntligen kunde återförenas – i Sverige.
Fiolen fanns med i packningen, och blev en nyckel till att komma in även i det svenska samhället.
– Jag var fast besluten att ta ett jobb på någon fabrik. Men så gjorde jag några provspelningar, och fick ett vikariat på operan i Göteborg.
När en kompis tipsade om ett fast jobb som fiollärare i Karlskrona sökte han – och fick tjänsten. Det blev början på en ny karriär inom utbildningsväsendet, som så småningom förde honom till Västervik och Kulturskolan.
– Att jag blev lärare har jag inte ångrat en minut! Det har gett mig så många fina stunder. Det är en sådan glädje att jobba med ungdomar, och jag har haft otroligt begåvade elever.
I Västervik har familjen trivts från första stund. Här fick både Alexandru och Virginia jobb, och de kände sig väl mottagna av kollegor och andra musiker i staden. Här finns dessutom goda möjligheter till sport och friluftsliv – som är en av Alexandrus stora passioner vid sidan om musiken.
Något han hoppas få mer tid att utöva nu, när han går i pension från jobbet på Kulturskolan.
– Jag skulle gärna gå med i någon idrottsförening, och har funderat på att börja paddla kajak. Jag vill gärna göra något som inte har alls med musiken att göra. Det kan vara bra att bryta helt ibland, för att få ny inspiration.
Lämna musiken och lärarjobbet helt lär han dock inte göra. Han är aktiv i flera olika musikaliska konstellationer, däribland Västerviks orkesterförening, och redan nu har han fått förfrågningar om att hoppa in som vikarie på en annan musikskola i länet.
Han har också erbjudit sig att hjälpa sina före detta elever vid behov.
– Jag har sagt till föräldrarna till barnen att ”bara ring om ni behöver mig!”, säger Alexandru.