Jan Kupiec är född i Lodz 1946 och började tidigt, som åttaåring, i musikskola. Livet efter kriget var hårt i landet. Jan Kupiec bodde i ett område med stor arbetslöshet och en hel del skumma typer befolkade gatorna. Han minns fortfarande hur hans första instrument, en mandolin, blev förstört av en huligan när han var på väg hem från övningar med skolorkestern. En grabb slet ifrån honom mandolinen och slängde den i backen så den gick i tusen bidar.
– Min pappa, som var snickare, försökte laga den. Men den fick aldrig samma klang, berättar han.
Så Kupiec började med dragspel och tjänade sina första pengar som musiker i tioårs åldern.
– Jag spelade på en grannes födelsedagsfest.
Men en lärare rådde honom att spela något mer "seriöst" instrument. Läraren föreslog fiol. Det blev klarinett vid tolv års ålder, senare saxofon och en rad andra instrument. Vid 15 års ålder började han på musikplutonen i Lodz. Det blev en ganska behaglig militär tillvaro och mer musikaliska studier.
– Vi spelade ofta på olika årsdagar, till exempel när oktoberrevolutionen eller första maj skulle firas, berättar han.
1972 fick Kupiec chansen att följa med på en turné i öststaterna med flera polska toppartister. Det blev en värdefull erfarenhet och vad som kanske var ännu viktigare: han fick pass och kunde resa utomlands. Det var inte alla förunnat. Folk förhördes. Myndigheterna var rädda att militära hemligheter avslöjas.
– Men jag kunde väl på sin höjd avslöja hur många bastubor vi hade...
Våren 1973 blev det en turné i Finland och under ett par tre somrar spelade han i Kroatien. 1975 kom första anbudet från Sverige. Jan Kupiec spelade med en polsk orkester på Finlandsbåtar över Östersjön. Det blev flera orkestrar och spelningar med många berömdheter. Vi kan nämna några: Owe Thörnqvist, Eva Rydberg, Siw Malmkvist och gitarristen Roffe Berg.
Vid statskuppen den 13 december 1981 tog general Jaruzelski makten i Polen. Jans fru var på besök i Östersund där han jobbade och spelade. Deras 12-åriga dotter var kvar hos mormor i Polen. Det blev några mardrömslika dagar för familjen. Förbindelserna var brutna. De gick inte att ringa. På teve såg man ryska pansarvagnar på Polens gator.
– Vi var så skrämda att vi bara grät, berättar han.
Till slut lyckades man komma med det sista flygplanet från Västeuropa till Warszawa. Planet gick från Köpenhamn och sponsrades av SAS som lät folk släpa med sig så mycket de kunde bära.
– Vi hade 180 kg bagage med oss, livsmedel och hygienartiklar.
Visitationen på flygplatsen var oändlig. Flygplatspersonalen sprättade till och med upp korvar för att se att ingen skulle smugglas med sig något farligt. När planet skulle lyfta beordrades alla passagerare ut på plattan för att identifiera sitt bagage. Det fanns misstankar om sabotage. Vid midnatt kunde planet lyfta mot ett land i krigstillstånd.
– Klockan tre på natten kunde vi landa i Warszawa. Vi möttes av kpistbeväpnade soldater, som riktade sina vapen mot oss.
När de väl lämnat flygplatsen kom det ut till en stad i kaos. Det fanns ingen möjlighet att ta sig därifrån. Det gick varken bussar eller taxi. På gatorna åkte fulla poliser omkring i sina bilar.
– Men till slut kom det i alla fall en flygbuss så vi kunde ta oss till järnvägsstationen.
Resan till Lodz blev också hemsk. Jan Kupiec berättar hur människor skrämde varandra och målade upp scenarier där militären klev ombord och tvingade ut dem på spåren för att röja snö. Väl i Lodz var det en 200 meter lång kö till taxibilarna. Men av en slump råkade Jan se en privatbil och frågade om de fick skjuts. Återförenandet med dottern blev starkt. Hon hade varit så nervös i väntan på mamma och pappa skulle komma tillbaka.
Jan var tillbaka i Sverige efter jul. Han hade ett kontrakt att fullfölja i Örebro och lyckades efter viss möda ta sig ut ur landet. Men där någonstans föddes tanken på att lämna Polen med familjen. I juni var han tillbaka i Lodz. Familjen packade sin lilla Fiat och kom sommaren 1982 till Östersund. Polen var fortfarande land i krigstillstånd. Familjen Kupiec fick muta sig ur landet.
– Så vi hade inga problem med att få uppehållstillstånd i Sverige, berättar han.
Det var i Östersund som Onkel Albins Orkester föddes, som vi berättade om för en tid sedan. De tre polska musikanterna sökte sig senare söder ut i landet, för Jan Kupiec blev det Västervik och anställning på musikskolan. Nu är han på väg att lämna skolan och eleverna. Det är inte utan en sorg och lite vemod. Han oroar sig för hur det ska gå för hans elever. Hans tjänst kommer inte att återbesättas.
– Den är indragen och det tycker jag är mycket tråkigt. Hur ska alla som vill spela få hjälp?
Han sörjer också att hälsan har sagt stopp för vidare engagemang i Orkesterföreningen och Västerviks storband.