Göte tar emot i sin lägenhet i Överum. En trerummare där ordning och reda råder.
– Om jag får hjälp? Nja, jag vill helst klara mig själv. Men jag får hjälp med städning och tvätt en gång i månaden, säger Göte, som verkar ha goda anlag när det gäller att leva ett långt liv.
– Mor blev 97, berättar han.
Hans far blev visserligen betydligt yngre, men där handlade det om sjukdom, och om att de mediciner som fanns på den tiden inte var lika effektiva som i dag.
Själv tycker han att han har klarat hälsan hyfsat genom åren. Även om det, som han säger, gått lite fram och tillbaka.
– Men jag är envis, så det har gått bra. Det enda är att jag inte kan gå så långt, säger Göte Jonsson som dagligen går en rollatorpromenad i samhället, till affären eller någon annanstans.
Som tidigare hemvärnschef, först i Överum, sedan i hela Västerviks kommun, är Göte Jonsson van vid att jobba strukturerat. Det märks även vid intervjutillfället. Göte har antecknat ett tjugotal punkter i ett kollegieblock, om särskilda minnen från sitt långa liv, som han tänker att VT:s läsare kan vara intresserade av. Listan sträcker sig över många decennier, och börjar i Vigelsbo, där Göte föddes 1917. Där arrenderade hans far en gård och familjen hade hästar och kor.
Skolgången företogs i Fårhults skola där eleverna fick läsa katekesen och skriva sina texter på griffeltavlor.
Ett tidigt minne var när Göte som åttaåring var ensam hemma en dag.
– Jag skulle vakta hästarna och gick ut för att ge en av dem en brödbit. Men hästen följde efter mig till dörren och gick in i köket där den gick runt och luktade på allting. Bland annat stod där en skål med blåbärssoppa som den slukade.
Genom idogt lockande fick Göte så småningom ut hästen. Men föräldrarna fick aldrig veta vad som hade hänt.
– Jag vågade aldrig tala om vart soppan tagit vägen, för då hade jag väl fått ovett, säger han.
Trots att det har gått så lång tid har Göte Jonsson glasklara minnen från delar av sin barndom. Som den stora snöstormen 1927, då tågen körde fast och familjen blev insnöad. Göte hjälpte till att spänna fast familjens hästar framför snöplogen, och det var en mycket stolt tioåring som höll i tyglarna när hästarna forcerade en brant backe.
Han minns också när han som elvaåring fick sin första egna säng.
– Tidigare hade jag sovit med mina äldre systrar, men det var inte passande längre, så jag fick en egen säng.
För att undvika att vägglössen invaderade sängen, preparerades den med dynamit som smordes in i träet.
– Det var många som gjorde så. Vägglössen avskydde nitroglycerin.
När han var 14 år gick Götes far bort, bara 52 år gammal. Modern hade inte möjlighet att försörja alla hemmavarande barn, så barnavårdsnämnden kopplades in. Tanken var att Göte skulle auktioneras ut till en bonde. Något som han högljutt protesterade emot.
– De som tog hand om barnen fick ju betalt av kommunen och så skulle jag gå och jobba där utan någon lön. Det ville jag inte. Så när de kom för att hämta mig smet jag ut i skogen. De fick åka tillbaka utan mig.
I stället tog Göte anställning på företaget Radiatorpress i Ankarsrum. Där jobbade han under några år och avancerade i karriären. Först till svetsare, senare läste han till ingenjör per korrespondens.
– Jag fick fina vitsord och blev uppkallad till överingenjören som lät mig välja vad jag ville jobba med. Det blev konstruktion och en fast anställning som ritare.
1939 gifte sig Göte med sin Jane, en flicka från Västervik. Paret byggde hus i Ankarsrum och bildade familj. Men så småningom ville Göte prova lyckan på andra håll, så famljen bodde både i Nyköping och Arvika innan de började längta tillbaka till hemkommunen. Göte sökte och fick en tjänst på Överums bruk, som chef för verktygsritkontoret och verktygsavdelningen. Där blev han kvar till pension.
Familjen bodde i en nyrenoverad lägenhet i Överum.
– Vi hade egentligen tänkt bygga hus, men det blev aldrig så. Vi byggde fritidshus i stället, i Sandvik, Lofta, säger Göte och berättar att det numera är dottern Gunnel som övertagit fritidshuset.
Gunnel är också en bidragande orsak till att Göte och Jane fått se en hel del av världen. Tillsammans med sin tyske man har hon bott och jobbat i länder som Chile och Turkiet, och då har hennes föräldrar hälsat på.
Numera bor dottern i München, Tyskland. Sonen Johnny bor i Söderköping. Det finns också barnbarn och barnbarnsbarn i familjen och när Götes hundraårsdag firades med middag på restaurang, var hela gänget med. Dock inte hustrun Jane, som gick bort i sviterna av Alzheimers 1995.
Efter hustruns död träffade Göte en ny kvinna, Britt Molin i Gunnebo. De hade ett särboförhållande till dess att hon gick bort för tre år sedan.
– Även om vi aldrig gifte oss så var det trevligt att få lite sällskap. Sitter man ensam och rullar tummarna blir man bara en gammal gubbe, säger nyss fyllda hundraåringen Göte Jonsson.
Efter pensionen började Göte ägna sig åt trä- och läderslöjd, och han visar stolt upp några imponerande välgjorda alster som han skapat. Numera är slöjdandets tid förbi, så för att sysselsätta sig deltar Göte i stället i aktiviteter med PRO, samt besöker väntjänsten i församlingshemmet. Han tycker också om att läsa och ska snart ge sig i kast med en historisk roman av Herman Lindqvist, som han fick i födelsedagspresent.
Det mest långvariga intresset har dock varit engagemanget inom hemvärnet.
– När man börjar med hemvärnet är det omöjligt att släppa det, säger han och visar en vägg i hallen där plaketter samlas med bilder från särskilda tillfällen. Som när han gick högvakten vid Stockholms slott.
– Jag var vaktchef där vid sju tillfällen från 1979 och framåt, berättar han.