Jag som är nyanländ får ofta frågan; "vad vill du bli?". Det är den svåraste fråga man kan få, och det känns konstigt att få den nu. Ibland känner jag mig för gammal för att få frågan – jag är ju redan något! Det är bara ungdomar som borde behöva svara på något sådant.
När jag får frågan tänker jag länge, men måste svara att jag inte vet. Det här är ett nytt kapitel i mitt liv.
Jag måste börja om. Något som är på både gott och ont.
Ont för att jag börjar om från noll, trots att jag utbildat mig på universitet. Jag måste kämpa för att lära mig svenska, för att inte behöva fråga mina barn "vad är det för något?", för att inte komma efter mina barn.
Gott för att jag inte längre har "kort datum", som man säger i Syrien. Ingenting är för sent, jag har inte missat min chans. Jag har röda skor och röda byxor nu, något jag inte vågade ha i mitt hemland.
I mitt hemland har alla "kort datum". Kvinnor måste gifta sig tidigt, annars missar de tåget. Avslutar man inte gymnasiet så finns inte en andra chans att fortsätta studera. Bara den som är under 40 kan klä sig i färgglada kläder. Det finns många gränser, som vi länge försökt att träda över, men det är inte lätt. Landet förändras – men det tar tid.
Nu känner jag mig inte längre skyldig när jag tänker på mig själv och inte bara på mina barn.
Jag struntar i vad andra personer tycker, jag är värd att göra försök och misslyckas, utan att oroa mig över vad andra ska tycka.
Det ger mig hopp om att jag kan, jag har en chans att göra något. Jag tror på att jag ska göra något bra, att jag ska hitta rätt.
När mina barn frågar mig; "mamma, ska du jobba?" så ska jag svara ja. Jag är på rätt väg, och svenska språket är min nyckel. Jag hoppas att min dröm slår in snart. Jag tillåter inte mig att vara nollan på vänstra sidan av kolumnen. Du väljer om du själv vill spela din roll, eller bara titta på andra som styr ditt liv.
Vägen till mitt mål är lång, men jag ska inte ge upp.