Nya varvet blev aldrig någon ekonomisk succé, trots att man från början hade en för tiden mycket modern anläggning, med elektrisk uppdragningsslip utpålad 90 meter ut i vattnet, två stora stapelhus, modernt utrustad verkstad och mycket mer som det gamla varvet hade saknat.
De stora förväntningarna på varvet infriades dock aldrig. Under åren fram till den definitiva nedläggning 1958 hade verksamheten legat nere under flera perioder.
De första åren satsade man friskt på varvet som låg mellan dåvarande Stegeholmsbolagets anläggning och glasbruksområdet på vägen ut mot Lucerna. Inga tidigare varv hade legat så långt söderut i staden. Men att satsa främst på träfartyg, Västerviksvarvens gamla specialitet, var nog inte det smartaste draget när man gick in i 1900-talet.
Tiderna förändrades snabbt. Det blev klent med nybyggnation av fartyg. Reparationsarbeten blev huvuduppgiften för de anställda. Varvet hade en kort blomstringstid i slutet av 1920-talet då företaget hade nästan 300 anställda och man byggde sina första järnfartyg. Det största nybygget var på 1 050 ton. Fartyget fick namnet Småland och gick direkt till USA.
När varvsporten slog igen den 30 augusti 1958 blev det slutet för över 400 år av skeppsbyggeri i Västervik. 410 år tidigare hade Gustav Vasa börjat planera för skeppsbyggeri i Västervik.
Källa:Tjustbygden 24, 1967.