Vi har precis skaffat oss ett nytt skriv och redigeringssystem här på tidningen. Det har ni kanske märkt, en del ser inte ut som ni och vi är vana vid. Men det är en del av en modern tidnings liv. Vi har varit med om några sådana förändringar under årens lopp, lära nytt och om. Lite tröttsamt och språket blir därefter, inte det ni läser men som vi hör från våra kamrater... Ni kan vara glada att ni slipper alla eder och förbannelser. De gör sig inte så bra i tryck.
När något välbetalt datasnille, byter namn på spaltlinjer till artikellinjer, eller ändrar snabbkommandon från w till alt w, för att några av oss gjorde fel två gånger för sju, åtta år sedan, det tycker vi känns tungt. Det tycker andra är genialt.
En yngling som undertecknad, som började skriva redan på den tiden när skrivmaskinen var ett utmärkt arbetsredskap, minns en annan tid. När de tekniska problemen inskränkte sig till att hjälpa gamla farbröder att byta färgband och skålla mandel till luciaglöggen.
Men det här är inget inlägg i någon alkoholdebatt. Det här ska handla om tidningsproduktion. Om den tiden när man tänkte först och skrev sedan. På skrivmaskinens tid var det inte lika lätt att ändra, som i dag. Det var en klar fördel att veta hur texten skulle disponeras redan från början. Ett manus som lämnades till sättning kunde för den oinvigde vara fullständigt ogenträngligt med allt kladd, pilar, ansvisningar för omkastningar och Gud vet vad. Sättarna var skickliga. De kunde säkert löst hieroglyfernas gåta långt tidigare än historikerna om de fått chansen.
På den tiden kunde man när omständigheterna medgav och Gud var god, vara lika tuff som en redaktör i en amerikansk actionfilm, slänga sig på snabbtelefonen och skrika ”STOPPA PRESSARNA”. Och pressarna stannade. I dag hittar jag inte ens till tryckeriet någonstans i Linköpings utmarker.
Jag minns en fredagskväll när vi i samma stund som vi hörde pressen rulla igång började det också spraka i polisradion, man lärde sig snart på operatörernas tonval när det brände till på riktigt. Det var ett höghus i stort bostadsområde som hade fattat eld. Det var bara att ta ner fötterna från skrivbord, ställa undan fredagsölen och ringa och väcka en fotograf och meddela tryckarna. Stanna!
En timme senare hade vi en stor bild på första sidan och en anständig text, som min blygsamhet förbjuder mig att berätta vem som författat. Dessutom en lycklig redaktionssekreterare som när han skulle gå till jobbet på lördagsmorgon visste att den bärande nyheten till söndagstidningen redan var där.
– Bra jobbat grabbar. Ni får var sin kompdag.
Det var en speciell känsla att gå ner i presshallen och hämta en färsk tidning, känna doften och njuta av lukten av trycksvärta. Snabbt bläddra igenom bladet för att leta fel och sedan svart om händerna kolla vad vi slagit sossetidningen med för nyheter. Den betydligt mindre S-tidningen hölls under armarna av Curth Hsons produktion på civiltryckeriet (och ni som är för unga för att veta vem Curt H:son var kan fråga någon äldre släkting…). Det var alltid lika spännande att se om dom, mot förmodan, hittat något som vi missat med våra mycket större resurser. Det hände, men inte så ofta...