– I huset upptäckte jag bland annat mynt från Kina och Japan, en isbjörnsklo och till och med en bit av Vegas skrov omgjord till brevpress, berättar Hans.
Allt hade lämnats kvar i huset av dess tidigare ägare Ernst Almquist som var farbror till Hans pappa. Släktingen hade tjänstgjort som skeppsläkare på fartygsexpeditionen som utgick från Sverige 1878 med målet att undersöka om man kunde ta sig sjövägen mellan packisen och den ryska nordkusten och på så sätt runda Asien.
Resan kom att ta nära två år, bland annat på grund av att fartyget Vega låg fastfruset i isen i tio månader. Den varmare delen av resan från Japan runt Indien, genom Röda havet till Medelhavet och upp till Sverige blev dock något av en triumffärd.
– Den sträckan tog 180 dagar, de låg i hamn 70 dagar och blev utsatta för 40 festmiddagar. Till slut fick de tacka nej till alla fester och kung Oscar den andre sa åt dem att inte gå i land nånstans i Sverige förrän de kom fram till Stockholm, för där skulle det förstås firas, säger Hans.
Han visar medaljerna från resan som han hittat i sommarhuset och lägger fram dem på köksbordet. En är från Italiens kung Umberto, Ernst Almquist fick den i Neapel. En är från svenske kungen Oscar II och en tredje från Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle.
– Den är den mest demokratiska av dem för även besättningen fick varsin. Annars var det bara expeditionens sju medlemmar som fick medalj.
Hans känner till det mesta som går att veta om Vegaexpeditionen. Vid hundraårsjubileet 1980 kom han på att han skulle kunna åka runt och föreläsa om resan, och det har han nu gjort otaliga gånger sedan dess, från Skåne i Söder till Lappland i norr.
När Hans föreläser har han god hjälp av den besättningsmedlem som kommit att gå under namnet Vega-Sven, vars efterlämnade dagbok han citerar flitigt ur.
– Den boken är en fullständigt osannolik historia. Sven blev av med den i Kobe i Japan 1879. 19 år senare hittade en svensk sjökapten boken i en lumpbod i Shanghai. Han tog hem den och visade Sven, men Sven fick inte behålla boken för den skulle till Vetenskapsakademiens bibliotek. Senare trycktes den med titeln ”Vega-Svens dagbok”.
Andra som lämnat skriftliga källor efter sig är expeditionens ledare A.E. Nordenskiöld och Hans släkting, skeppsläkaren Ernst Almquist. Hans går för att hämta Ernsts anteckningar, hittar dem inte och inser att de finns i sommarhuset utanför Västervik.
Sommarhuset är en bidragande anledning till att han och hustrun Elisabet slog sig ned i Norrköping 2002.
– När vi blev pensionärer ville vi komma närmare döttrarna. Malin bodde i Linköping och Lotta i Stockholm och så hade vi sommarstället i Västervik. Norrköping låg lite mittemellan så vi flyttade hit utan att känna en själ här.
Flytten gick från Lycksele, och nu kommer vi in på en annan del av Hans liv. Om Vegaexpeditionen varit en fritidssyssla så har arbetslivet utgjorts av de många åren som läkare i Lappland.
Kanske var det ett möte i barndomens Eskilstuna med Vegas skeppsläkare som avgjorde hans yrkesbana.
– Ernst var 93 år då och jag nio. Han gjorde starkt intryck på mig, och jag övergav genast alla lokförar- och brandmannadrömmar. Det var den medicinska banan jag skulle satsa på.
Efter Uppsalastudierna flyttade Hans med Elisabet till Lycksele för en tremånadersperiod. Det blev 38 år. Efter de inledande åren fick Hans uppdraget att leda en nystartad långvårdsklinik, men varken han eller sjukhusdirektören visste egentligen vad det var för något.
– Men jag bestämde för att ta reda på det och åkte till Umeå på studiebesök. Och insåg att det var det jag ville jobba med. Kliniken öppnade i september 1969.
Överläkare Hans hade också uppdraget att en dag i veckan åka ut på hembesök, och det kunde vara långt upp i fjällvärlden. En dag for han 15 mil och där vägen tog slut stod en hemsamarit med snöskoter redo att skjutsa honom de återstående två milen till ett äldre samepar.
– Gumman satt i rullstol. Hon kunde åka till spisen men inte från, för golvet sluttade så. Det var mycket fattigdomen ute på landet då. Gubben hade fått brev från sjukhuset i Umeå. Han var inte läskunnig och bad mig läsa. Det var en kallelse till starroperation. Jag åk int, sa han. Jag sir fjället, det räck!
38 år rymmer förstås många andra minnesvärda historier. En av dem är långliggaren på långvårdskliniken som Hans blev tjenis med, en 103-årig före detta skogsarbetare. När hans son hade dött 80 år gammal beklagade Hans förlusten.
103-åringens svar: ”Visst är det tråkigt. Men du måste tänka på hur gammal han var.”
Vid sidan av det medicinska arbetet var Hans under många år fackligt engagerad, vilket gav god grund för hans senare förordnande som chefläkare.
– Det var spännande att följa det intrikata samspelet mellan professionen, politikerna och tjänstemännen.
Saknar du jobbet i dag?– Nej, det hinner jag inte. Jag har så mycket med barnbarnen. Och sommarhuset där jag är från påsken till oktober.
Och så är det ju det här med Vega. Hans fortsätter att föreläsa, och planerar också att komma iväg till Sjöhistoriska museet och titta på foton från expeditionen som han ännu inte har sett.
– Nu pratar jag också med Vasamuseet om att komma dit och föreläsa, avslutar Hans.