Natten till den 1 februari 1953 drabbades England, Nederländerna och Belgien av ett fasansfullt oväder. När stormens vågor lagt sig kunde man räkna in 2 167 dödsoffer, 1 835 av dem kom från Nederländerna. En kombination av en springflod och en nordvästlig storm över Nordsjön blev förödande.
Det var många som sov dåligt den natten. Hus kollapsade av det strömmade vattnet och den härjande stormen. Situationen blev värre när en andra flodvåg mötte kusten senare under eftermiddagen. Den vågen skördade flest liv. Hjälpen kom för sent till många.
Tage Sjöö hade mönstrat på en lastångare som hette Ramsö några veckor tidigare i Norrköping. Han hade jobbat på posten och begärt förflyttning till Västervik.
– Det fick jag inte. Så jag slutade och gick till sjöss, 22 år gammal, berättar Tage Sjöö.
Tage blev mässkalle. Det var ett knog för en ung man som inte varit till sjöss tidigare. Men en hygglig tysk kock gav honom stöd och hjälp, berättar han.
I Norrköping satte man kurs mot Oskarshamn där fartyget skulle in för översyn. Slutdestinationen var West Hartlepool. I Oxelösund lastade man malm. Kaptenen valde att gå genom Kielkanalen. Det räddade förmodligen livet på Tage Sjöö och hans kamrater.
I Oskarshamn hade Sjöö träffat besättningen på ett annat svenskt fartyg som hette Aspö. Hon skulle också till West Hartlepool, lastad med props. Befälhavaren på Aspö valde en annan väg. Det kostade 22 man livet. Den 1 februari sände ångaren ut nödsignaler. Hon befann sig då cirka 180 sjömil, västsydväst om Skagen, i Nordsjön.
– De hittade inte ens några vrakdelar efter henne. Det kändes väldigt obehagligt när vi fick veta att hon gått under. Jag hade pratat med flera av besättningsmännen några dagar tidigare i Oskarshamn, berättar Tage Sjöö.
Även om man sluppit de värsta stormarna så blev resan över Nordsjön jobbig. Tage Sjöö minns att han fick krypa på däcket när han skulle upp med en kaffekanna till kapten.
– Det var inte många droppar kaffe kvar när jag kom till honom, säger han.
När man närmade sig den engelska ostkusten kunde de se spåren efter stormen – mycket var förstört. De äldre och mer erfarna kände inte igen sig. Många fruktade att stormen skulle göra nya angrepp.
– Vi var rädda att vi inte skulle komma hem, till och med kocken som överlevt mycket under andra världskriget var rädd, berättar Tage Sjöö.
I West Hartlepool blev det i alla fall några lugna dagar. Stan var omodern och spåren från kriget var fortfarande tydliga. Det tog flera dagar att lossa malmen. Sjöö och hans kamrater kunde roa sig och pusta ut, bland annat i den svenska sjömanskyrkan. Prästen blev guide och tog med dem på bio och till sammankomster i kyrkan.
Sjömännen försåg prästen med sprit och cigarretter. De alkoholhaltiga dryckerna gömde han i madrassen. Han var rädd att städhjälpen skulle lägga rabarber på drickat. Men sängen bäddade han själv...
Hemresan blev lugnare. Ramsö gick till Bremerhaven och lastade koks och några bilar av märket Hansa Borgward. När man lade till vid Hammarbyhamnen var bilarna förvandlade till stora isklumpar.
– Jag undrar om det gick att sälja, säger Tage Sjöö.
I Bremerhaven fick Tage Sjöö sig en riktig tankeställare. När man skulle ha en livbåtsövning visade det sig att den arm som man drog livbåtarna med hade rostat fast! Fartyget hade bara någon vecka tidigare varit på översyn...
– Jag tänkte på hur det hade varit på Aspö, funderar Tage Sjöö.
Väl hemma i tryggheten tyckte Tage att en månad på sjön kunde vara nog. Han kände att det inte var läge att utmana ödet en gång till. Det blev några år på pappersbruket och Electrolux innan han gav posten en ny chans.
– Jag var kvar där tills jag blev pensionär.
Fotnot: Ibland ligger jorden, månen och solen på samma linje. Då månen och solen drar åt samma håll blir tidvattnet extra högt. Det här kallas springflod.
Källa: www.deltawerken.com/Nordsjööversvämningen –1953 och VT februari 1953