Svenskarnas förhållande till alkohol ställde till stora bekymmer. I början av 1900-talet hade supandet blivit ett allvarligt samhällsproblem. Därför infördes motbokssystemet 1915. Det var ett byråkratiskt och krångligt system för att begränsa Svenssons drickande.
Så här kunde det gå till när det var dags för ett systembesök. Det var en ritual som tog sin tid. Först fick man stå i kö. Väl framme vid disken fick den törstige skriva sitt namn och mängden sprit som önskades på bokens översta blankett.
En sträng person bakom disken mönstrade kunden från topp till tå och gick därefter till ett kortregister för att kolla att namnteckningen stämde och att man inte hade haft någon fuffens för sig.
Sedan köparen kollats stämplades blanketten och noteringar gjordes. Sedan fick man lämna ifrån sig boken. Den lades i en bunt på disken där expediterna granskade blanketterna och for runt bland hyllor och hämtade flaskor. När alla flaskor stod på disken var det dags för en ny stämpel och sedan vidtog emballeringen. Flaskorna rullades in i brunt omslagspapper. Påsar fanns inte.
Inköpen kunde bara göras i en butik. Boken var personlig och fick inte överlåtas till någon annan. Dessutom måste mannen ha fyllt 21 år. Ogifta kvinnor kunde få motbok också efter ansökan. Gifta kvinnor ansågs inte behöva någon...
Tilldelningen för en 21-åring yngling var en liter starksprit i månaden. Vin var inte ransonerat. Men köpen noterades. Om man skötte sig och betalade sina skatter kunde tilldelningen öka till två liter i månaden vid fyllda 25 år. Tre liter fick bara äldre stadgade herrar.
I Västervik gick motboken i graven utan några större rabalder. Restaurangbesökarna var främst nyfikna på starkölet.
Västerviks båda restauranger som fick servera sprit var i det närmaste fullsatta lördagen den 1 oktober 1955. Men lugnt och trevligt, enligt tidningen. Bara en fyllerist kunde landsfiskalen notera under helgen.
Dagarna tidigare hade tidningen ställt frågan: Vem vill betala fyra kronor för en starköl på restaurang när man kan köpa en för 80–90 öre på Systembolaget?
Det låter kanske lite märkligt i dag. Men så här var det. I samband med att motboken försvann infördes också starkölet på Systembolaget och på krogarna.
Tidigare hade man fått köpa öl på apoteket – mot recept! Det ansågs underligt nog vara utmärkt medicin mot aptitlöshet och högt blodtryck.
På krogen var man tvungen att beställa en smörgås för att få en skarppilsner – eller ”ölgåsen” som VT kallade den. Den skulle kosta minst 1:75. Totalt skulle öl och smörgås kosta runt fyra kronor.
När Systembolaget öppnade sina portar på måndagsmorgonen var tillströmningen av kunder lite större än vanligt. De steg in i en modernare butik med fyra kassor istället för en.
Det var starkölet som lockade där också. Utbudet var klent. Det fanns bara fyra sorter att välja på, två svenska och två danska. Men det gick bra att beställa andra sorter om man var villig att betala såväl emballage som frakt.
Starkölet blev en succé. Redan på tisdagen telegraferade Systembolaget till nio utländska bryggerier att skicka mer öl som snabbt som möjligt. Lagret i frihamnen i Stockholm var i princip redan tömt...