Gustava Sandberg drev Centralbryggeriet i egen regi sedan hon och hennes man, Johan, gått skilda vägar 1835. Hennes bryggeri låg där Bryggaren, eller gamla Folkets hus som många fortfarande föredrar att kalla kolossen på Spötorget, finns i dag.
Hon tog över ansvaret för en rörelse som var svårt skuldsatt. Fru Sandberg var en målmedveten kvinna som visste vad hon ville. Hon rensade upp i den tidigare makens röriga affärer, betalade skulder och vände förlusterna till vinster. Hon blev med tiden en mycket förmögen dam.
Hennes man hade kommit till Västervik 1813. Han var egentligen färgare och hade tidigare ett färgeri på Fabriksgatan. När fabriken brann ner slog han sig på bryggerinäringen. 1821 ansökte han om och fick burskap för "bryggeriämbetet". Han hade ingen större lycka i sina affärer. Efter skilsmässan från Gustava flyttade han till Linköping och dog året efter.
Men hans tidigare hustru var desto mer framgångsrik i sin näring. När hon fick styra och ställa efter eget huvud blomstrade företaget. Hennes förmögenhet och rörelse växte sakta men säkert. Fru Sandberg investerade i fastigheter och lånade ut pengar, "avsevärda belopp", mot inteckningar i fast egendom.
Under sina 25 år som bryggeridrottning i Västervik slog hon ut sina konkurrenter. Magnus Andersson, A.C. Liedzén, Julius Kraeftz, C. D. Engström och A. Ljungdahl fick alla slå vantarna i bordet. På Centralbryggeriet bryggde man flera sorters öl: skarpöl, sötöl och besköl. Två sorters svagdricka fanns också i sortimentet. Flera av stadens krogar var hennes kunder.
Under sina sista år i livet led Gustava av svår reumatism. Det förmörkade hennes tillvaro. Men det var inte sjukdomen som förde henne till en för tidig grav. Det var en mördares brutala gärning.
Dagen innan hon mördades hade hon sparkat drängen Carl Fredrik Ottosson för att han varit full på jobbet. Drängen blev rasande och förmodligen fortfarande full när han natten till den 24 oktober 1861 trängde siig in i Gustavas sovrum och mördade henne. En anställd piga, änkan Carin Svensson, försökte skydda sin matmor mot Ottosson. Men det slutade inte bättre än att även fru Svensson blev så svårt misshandlad att hon också avled.
Ottosson dömdes, lite märkligt kan vi tycka, till döden för mordet på fru Sandberg och till livstids fängelse för vållande av fru Svenssons död.
Men historien är inte riktigt slut här. Året före sin död hade Gustava Sandberg upprättat ett något märkligt testamente. Bryggerifastigheten fick änkedrottningen Josephine och andra fastigheter gick till prinsarna August och Oscar (sedermera kung Oscar II). Kungafamiljen sa nej tack till gåvorna. Istället fick en kommitté i uppdrag att fördela tillgångarna för lämpliga allmännyttiga ändamål.
Av de kungliga gåvorna fick Västervik bland annat en slöjdskola för gossar (Yrkesskolan där apoteket Lejonet ligger i dag), Fruntimmersföreningens småbarnskola för flickor i fastigheten vid Stora Torget där Västerviks-Tidningen låg under många år. Dessutom byggdes gamla kyrkogården ut, förbättrades och inhägnades med ett staket av järn.
Gustava Sandberg begravdes den 3 november. Men hennes rörelse, under olika ägare, kom han leva vidare i 100 år ungefär. I början av 1960-talet jämnades de gamla bryggeribyggnaderna med marken och dagens fastighet kunde invigas av statsrådet Olof Palme i februari 1965.