Jillehed började spela handboll redan under det första året på läroverket. Det var i slutet av 1950-talet. Det blev en livslång kärlekshistoria som pågår ännu. I dag håller han fortfarande på att träna ett pojk- och ett flicklag. Tre gånger i veckan beger han sig till sporthallen.
– Jag har varit ledare i 55 år, både i VHF (Västerviks Handbolls Förening) och på andra håll, berättar han.
Han har tränat pojkar och flickor, herrar och damer. Han ledde VHF:s damer till kval till division I. Matcherna fick de spela i Överum. Den gamla idrottshallen hade rivits och den nya var på väg att byggas upp.
– Synd att den kom för sent. Vi hade säkert lockat 500–600 personer med sådana matcher, säger Christer.
Han debuterade som spelare 1963 i VFF:s A-lag. Året innan hade laget missat kvalet till division II med minsta möjliga marginal. Men ett nytt, ungt, gäng med grabbar stod på tur att ta över. Jillehed blev en viktig kugge i ett av de mest talangfulla handbollslag Västervik har haft.
– Om vi fått ordentlig träning och klubben satsat kunde vi gått långt, funderar Christer i dag.
Men det fanns en annan hake också. Många i laget var läroverkskillar som Christer och lämnade Västervik för högre studier när den vita mössan var erövrad. De gjorde Jillehed också. Han hade tänkt sig en framtid som gymnastiklärare. Men betygen räckte inte. Det saknades någon poäng så Christer började plugga samhällskunskap och ekonomi för att höja sina betyg. Under den resan, i 1970-talets första år, blev han vikarie för Eines Lagerlöf på Ludvigsborgsskolan. Jillehed fick smak för livet bakom kadern och började på lärarhögskolan i stället. Fyra år senare var han lärare på skolan i Hjorted.
– En fantastisk tid. Underbara elever och föräldrar som ställde upp i alla väder, minns Jillehed.
Ett och ett halvt år senare började han på Fågelbäret inne i stan. Barnen på den så kallade Träningsskolan integrerades med de andra barnen. Det var nytt och spännande. De fick bygga upp en helt ny skola. Träningsskolans elever fick hjälp och stöd av de andra barnen.
– Bengt Andersson och Dan Dahlqvist var fantastiska lärare och ledare. De gav oss fria tyglar. I dag tycker jag skolan är för styrd uppifrån, mycket pappersarbete. Spontaniteten har försvunnit. Det tycker jag är synd.
Jillehed växte upp i Hagaholm på söder. I en tid som han beskriver som idyllisk. Gasklockan var fortfarande kvar. Kvarterets ungar fick sköta sig själva. Grabbarna spelade fotboll på "Lyckan" bakom huset. Jumpade på timmerstockar vid sågverket. Klättrade i kolhögarna i hamnen. Tjuvåkte på traverser vid järnvägen. Lucerna, hamnen, Kattkullebergen och Glasbruksskogen inbjöd till vilda lekar. På rangerbangården, bland allt returpapper, kunde man hitta både serietidningar och annan lektyr som inte var avsedd för småpojkar i första hand.
– Mitt intresse för frimärksamlande började där. Vi kunde hitta brev bland allt papper.
Annars kretsade uppväxten mycket kring idrott. Handboll som vi redan nämnt var nummer ett. Han gjorde en säsong med Silwing i den näst högsta serien i början av 1970-talet. Men Christer spelade också fotboll i VAIS, tävlade i friidrott. Han hoppade stav och funderade ett tag på satsa på tiokamp.
– Jag tog 3,75 med stålstav. Det var vid den tiden glasfiberstaven började komma. Men sådan hade inte mina föräldrar råd att köpa, säger Christer som är nummer tre av fem syskon.
I höst hoppas han att VFF kan sätta en A-lag med herrar på benen igen. Det är några år sedan senast. VFF saknar ledare. Handboll är en svår och hård sport.
– Svårt att lära ut, kan Christer konstatera efter 55 års försök.