VT fyllde sina spalter under många år med bråket mellan prästen och församlingen. I en bok som nog är bortglömd av de flesta skrev herr Spiegel om allt ståhej i församlingen. Pennan var väl vässad. Herr Spiegel hymlade inte om var hans sympatier fanns – hos församlingsborna ska vi kanske vara tydliga med att tala om för er som inte är invigda.
Men anledningen till att vi tar upp den tråkiga historien igen är inte så trist och dyster. Den har till och med en liten poäng. I förra veckan kom Enar Vessby upp på redaktionen med en liten bok som heter ”Herr Spiegels bästa droppar”.
Bakom signaturen dolde sig två av tidningens medarbetare. Det var chefredaktören Bertil Andersson och redaktionssekreteraren Folke Magnusson som började skriva kåserier varje vecka i tidningen. Året var 1970 och de turades om att gissla omgivningen.
– Tanken var att verka som en lokal version av Aftonbladets uppmärksammade Struwe, tillverkad av de begåvade journalisterna Gunnar Fredriksson och Dieter Strand, har Bertil Andersson berättat.
Boken kom ut 1971 och blev väl ingen dundrande succé. Det var kåserier från året som gått som bundits ihop och getts ut lagom till julhandeln. I inledningen av boken skrev signaturen under rubriken ”Om födelsen, en viktig händelse i mitt liv”. Signaturen berättade i en längre artikel om bakgrunden till bokens uppkomst och vem han inte var. Det var noga på tidningen att namnet eller namnen skulle förbli okända utanför redaktionens dörrar. Det gick väl så där...
Hur som helst. En rad kända Tjustbor från den tiden räknades upp och tecknades i små miniatyrporträtt, bland andra fick den stridbare komministern i Hallingeberg en väl tilltagen plats. Han var den, utan konkurrens, som fick ta emot de flesta och hårdaste snytingarna.
Och där kunde historien varit slut. Men... Enar Vessby har nog inte ägnat många tankar kring boken under åren. I början av 1970-talet lånade han ut den till Bertil Boström. De hade spelat fotboll tillsammans i Hummelstad.
Han tog en titt i boken för en tid sedan och längst bak hittade han en hundralapp. Den hade han missat när boken återlämnades för över 40 år sedan när hundralappen fortfarande gick att handla för...
Det fanns ett tackbrev från komministern också och det hade han läst redan då – för länge sedan. Vi tar oss friheten att citera komministerns ord.
”Tack för lånet. Det var hyggligt låna mig den. Jag får väl säga som så att det är bättre hängas offentligt än i tysthet”.
Han skrev under med:
Med vänlig hälsning
Bertil Boström
fortfarande komminister i Hallingeberg.
Hundralappen, från 1962, slutade var giltig 31 december 1987 och slutade att tryckas 1963.