Intresset för att bli idrottslärare fanns tidigt i Stefan Olssons liv.
Den mäktiga klangen som talar om att han inte är med oss längre gör ett hål i Västervik och världen som aldrig någonsin kan fyllas.
Han tas ifrån sin Lotta, barnen Pontus och Hanna och de fyra barnbarnen; han var en älskad make, fantastisk pappa och en morfar och farfar som både lekte och ledde.
Han tas ifrån världen som aldrig mer blir sig lik.
Hålet Stefan lämnar är ett vakuum som blir beständigt; det är där bredvid Lotta, strax intill Pontus och Hanna och för evigt hos barnbarnen. Stefan finns även om hans inte finns, då hans avtryck är som gjutet i själen.
Stefan, som 76 år gammal dog i stillhet hemma i Jenny den 22 februari, fattas en familj, likväl som han fattas alla oss i Västervik. Världen har förlorat en man som bottnade i kärlek, omtanke, glädje, nyfikenhet och lekfullhet.
Lektionen är slut.
Ljudet från hans visselpipa i gymnastiksalen på Ludvigsborgsskolan studsar mellan ribbstolarna, upp i basketkorgarna och ner i handbollsmålen. Där började han 1974, efter något år på Yrkesskolan i Västervik, och var kvar till pensioneringen.
Lektionen var lika mycket hopp över plintar och konditionsträning som den var kärlek: med honom som gympalärare blev gympa något kul. Han fick den mest gympahatande elev att så småningom bli motiverad.
För Stefan såg alla elever. Han såg dem för vilka de var. Ingen skulle hamna vid sidan av de andra, han gav dem självförtroende och var någon strulig eller uppkäftig, sade Stefan alltid: ”Äh, det blir av folk av dem också.”
Det blev folk av så många som lärde av Stefan. Som hade det stora privilegiet att vara en del av hans värld och få en slags lektion i hur man lever och ser på sin omvärld.
Stefan Olsson var en känd profil hos många Västerviksbor.
Stefan föddes i Gnesta den 1 juli 1947. Han var lillpojken med två storebrorsor. Han var bara ett år gammal när familjen tog sitt pick och pack och flyttade till Mörbylånga.
Hans far må ha sålt frö i sitt framgångsrika företag, men ett annat frö började gro i den äventyrlige pojken som älskade att klättra i träd: Han ville bli gymnastiklärare.
Ett annat frö grodde så småningom. Kärleken. Han var 18 och Lotta var 16, och, som Lotta nu uttrycker det, ”det blev vi”, och alla vi som sett dem tillsammans har fått en lektion i kärlek.
Stefan och Lotta var tillsammans i 59 år, men egentligen ändrar inte hans kroppsliga frånfälle ingenting: det är alltid de. Deras kärlek är det vackraste exemplet på när den just bara är kärlek. Sådan man inte behöver kämpa för. Den bara är. Sista gången jag träffade dem såg de nyförälskade ut; de skrattade tillsammans, lyssnade lyhört på varandra och när Stefan tittade på Lotta med sin så typiska kisande blick, blev jag varm i hjärtat.
Deras kärlek och skratt bar dem och alla oss andra.
Som historien om när Lotta handlat på Tullportens Galleria och skulle köra ut från parkeringshuset i Stefans ögonsten, hans blå Alfa Romeo. Stefan stod utanför vid Stadsparken. När Lotta såg honom svängde hon om ut från parkeringen för tidigt och repade hela sidan på ögonstenen. ”Så blir det när man ser en så snygg karl”, sade Lotta. De skrattade. Tillsammans.
Lottas, barnens och barnbarnens sorg är också vår. Vi kan blott försöka leva efter det fantastiska exempel Stefan var. Hans livsgärning stannar för alltid kvar i Västerviks själ.