Sommaren 2015 har varit mörk, först lämnade Ulrika Gigård jordelivet efter en lång kamp mot sin cancer. En månad därefter nås vi av beskedet att Lennart Fredriksson hastigt gått samma öde tillmötes i en bilolycka. Vi kan konstatera hur bräckligt och oförutsägbart livet kan vara.
Alla som känt er och arbetat tillsammans med er känner säkert som jag, en stor saknad över det samhällsengagemang ni båda visat. Främst har vi sett det i ert engagemang för barn och unga men också för grupper av utsatta i samhället, inte minst de som kommit till Sverige på grund av att de flytt från krig, terror och förföljelse. Engagemanget har visat sig genom att oförtröttligt tillåta sig att ifrågasätta och inte ta för givet det som synes vara ”sanningen” utan alltid argumentera för att göra det bättre för våra medmänniskor.
Personligen kommer jag också att sakna den glädje, humor, värme, rättframhet och värdegemenskap som ni båda delat med er av. Ulrika som rektorskollega och Lennart som chef under många år och därefter som en vän.
I nyhetsartikeln i VT om Lennarts plötsligt släckta liv presenterades du som landstingspolitiker. För mig är du naturligtvis delvis politiker men främst ”skolmänniska”. Ditt engagemang inom kommunens skolvärld slutade inte den dag du gick i pension. Varje gång vi träffats, bara du och jag eller tillsammans med andra, har du visat att du har bra koll på vad som sker i kommunens förskolor och skolor, inte minst genom att du noga följt dina barnbarns vardag i förskola och skola. Dina synpunkter har oftast varit både kloka och med en i hög grad av skarp analytisk förmåga, trots att det är drygt tio år sedan du slutade som förvaltningschef i Barn- och utbildningsförvaltningen.
Världen har nu blivit fattigare, inte bara för er, i Ulrikas och Lennarts familjer, utan också för oss andra som genom åren haft mycket gemensamt med er och fått haft glädjen att vara nära er, då främst i arbetet men också andra sammanhang.