En vidrig sjukdom – Alzheimers – har krävt ännu ett offer. Därmed har den första länken i den åtta personer starka Lindbladska syskonskaran brustit. Min storebror Sven-Åke finns inte längre hos oss.
Äldre bröder ska man ju se upp till som förebilder. Det har jag gjort – men döljt det så väl att SÅ nog inte alltid uppfattat det så. Min storebror har i mångt och mycket präglat mitt liv när det gäller arbetsliv och fritidsaktiviteter.
När SÅ efter en mycket kort karriär inom kooperativa rörelsen hoppade på journalistyrket satte han liksom ribban även för lillebror. Jag kommer väl ihåg mina besök hos honom när han var lokalredaktör i Virserum för dåvarande Oskarshamns-Nyheterna. Där fick han mig att bli intresserad av tidningsvärlden, och när väl studierna i Hultsfred var avklarade väntade jobb på Västerviks-Tidningen – där min storebror redan fanns. Sedan jobbade vi ihop på VT under drygt 40 år, och under stor del av den tiden var SÅ min chef. Visst hade vi våra kontroverser, fattas bara annat, men framför allt hade vi en sak gemensamt: Västerviks-Tidningens bästa! Vi var båda bestörta om VT någon dag slogs på någon nyhet av konkurrenterna. Det fick bara inte ske.
Men det var inte bara i jobbet som SÅ ”bestämde” över lillebror utan också på fritiden. SÅ insåg tidigt vilken av bröderna Lindblad som var den största fotbollstalangen. Vad var då lämpligare än att sluta spela själv och istället bli tränare. Precis så skedde och jag kan lugnt påstå att vi hade några framgångsrika år såväl i moderklubben IFK Tuna som i IFK Västervik.
Många Västerviksbor har känt igen min storebror. Kanske inte personligen men som den som synts offentligt i alla möjliga sammanhang. SÅ var under många år Västerviks-Tidningens ansikte utåt. Hände det något på stan så var nästan alltid Sven-Åke Lindblad där – inte sällan som konferencier vid publika sammanhang.
Han visade till synes en självklar attityd utåt men den var inte lika självklar för oss som verkligen kände honom. Bakom den ibland kanske lite kaxiga ytan klappade ett hjärta av guld. Snällare människa får man leta efter.
Jag tillhör dem som gärna vill tro att det finns något mer efter vår korta vandring här på jorden. I dag vill jag tro det mer än någonsin. I så fall finns mamma Eva redan i himlen och får nu träffa sin lille pojk igen. Här kan man verkligen snacka om ett kärt återseende.
Tack brorsan och vila i frid.