Det är så ofattbart att Stig Höckerfelt inte längre finns bland oss. Vi minns de oräkneliga gånger genom årens lopp då han har välkomnat oss till sitt Långvik, alltid med samma gästfrihet och glada humör. Han förstod sig på skogs- och lantbruk och tog det bitvis hårda arbetet på gården som en självklarhet. Hans minnen från hembygden i Västrum sträckte sig tillbaka till 40-talet, och hans tankar kring landsbygdens omvandlingar sedan dess rymde både djupsinne, humor och realism. Med honom förlorade vi banden till en tid som de flesta av oss inte kan föreställa sig. Samtidigt var han en omtyckt sällskapsmänniska som aldrig hade långt till skämt och skratt, och en ledargestalt inte bara lokalt utan även inom flera kooperativa föreningar på regional nivå. Hans människosyn djupnade med åren till en alltmer generös acceptans av allas vår mänskliga ofullkomlighet.
Stig bar vetskapen om sin svåra sjukdom med stort mod, livsglädje och gott humör. Under sina två sista år uppvisade han en större psykisk och fysisk styrka än vi trodde det var möjligt för en människa att uppbringa. Så länge kroppen tillät fortsatte han med både gårdssysslor och sällskapsliv. In i det sista uttryckte han omsorg om sina närmaste. Vi har också beundrat hans hustru Ylva för det ständiga stöd hon varit för sin make under vad som måste ha varit en obeskrivligt svår tid. Nu går våra tankar till henne i hopp om att hon bortom sin stora sorg ska hitta läkedom och tröst. Tillsammans med henne bär vi med oss minnet av Stigs skrattande ansikte. Det är omöjligt att beträda gårdsplanen på Långvik utan att se det framför sig.