Lars "Slasen" Karlsson och Stefan Johansson var vänner.
One, two, three, four.
Slasen was a punk rocker.
Nu är han död.
Hey, ho, let’s go, my friend. Du var riffet som blåste omkull världen, fick oss att skratta, spela luftgitarr, lyssna på Ramones och hålla med om att John Fogerty är ett geni sedan du tjatat hål i huvudet på oss.
Riffet var snabbt och hårt. Allt eller inget, liksom, och du for fram som en skenande ångvält eller som Lemmys kärnvapenbestyckade basattacker.
Om vi sedan inte lyssnade skruvade du bara upp volymen.
Ibland, Slasen, var du svår att älska men vi slutade aldrig att göra det. Du var som du var, men det räckte och blev över.
Han hette egentligen Lars Karlsson, men, precis som de fyra i hans favoritband Ramones, hade han ett artistnamn.
Slasen sade vi. Hur det kom sig eller vad det stod för vet jag inte, bara att smeknamnet så klockrent speglade hans personlighet; det var lika mycket ett begrepp som det var ett alias.
Slasen var naturbarnet från Västralund som ville ta över världen, men som med ett lika trotsigt, snett leende som någonsin Johnny Rotten, fick nöja sig med Västervik.
Här föddes han drygt två veckor innan jul 1960, som Rune och Ingers förstfödde på Byggarlasses Väg. Det är svårt att tro att han var en lugn och beskedlig parvel, men inga större jäkelskaper rapporterades.
Dagen kom när han blev bortrövad av rock’n’rollen; John Fogerty och hans Creedence Clearwater Revival hade ju mycket mer att säga om livet än både föräldrar och lärare.
Lille Lars blev Slasen och fick sina teenage kicks right through the night sedan han döpts i den lilla bayou John Fogerty så oförklarligt magiskt placerat i Västralund, så hemlig att bara Slasen visste var den låg.
1977 marscherade Sex Pistols och The Clash över Östersjövägen och in på gymnasiet, där Slasen gick yrkesskola trots att de inte hade någon utbildning till rockstjärna. Fast han var ju, som sagt, ett naturbarn. Ett liv som var ett stenhårt riff, en gapig refräng, en uppkäftig text eller en lika simpel som genialisk låt från John Fogerty.
Men allra mest var det Ramones, rockslynglarna från Bronx med treackordslåtarna som modus operandi, och om Sheena was a punkrocker var Slasen det ännu mer.
För Slasen var alltid ännu mer. I allt. Skulle det gå fort, skulle det gå snabbare än Johnny Ramones gitarrspel. Behövde någon övertygas gjorde han det med den uppretade skallerormens känslighet och finess.
Slasen kom in i mitt liv ungefär som när en tegelvägg rasar, och fastän han retat upp mig ibland var det som om han murade fast sig i mitt hjärta. Slasen skulle älskas lite mer än alla andra vänner. Det var så vår vänskap fungerade.
Men den bestod; genom sorg, separationer, ilska, glädje, rock’n’roll-eufori och Jack Daniel’s-nätter. Jag älskade när han botaniserade i sin gigantiska skivsamling och gjorde nedslag i det obskyra.
Nu tänker jag också på hans sambo Jeanette, som med sitt stora hjärta och sin omtänksamhet visste hur man älskade honom, och hans söner Kim och Daniel. Deras sorg är djup och vi försöker dela den.
Slasen och jag pratade på telefon för bara några veckor sedan och han var svårt märkt av sina sjukdomar.
”Jaaaå, Steffe”, som han alltid sade. ”Du kanske kan komma hit någon dag så vi kan snacka lite skit.”
Den dagen kommer inte.
Gabba Gabba Hey, älskade vän.