Elsie föddes i Järvsö en majdag 1935 och växte där upp med sina fem systrar. Hon kom att ägna en stor del av sitt liv åt musik och sång. Elsie fick sin sångutbildning i Stockholm och vid Musikkonservatoriet i Lund. Hon sjöng såväl opera som jazz och visor. Schlagermusiken tog hon dock avstånd ifrån.
Elsies mångsidighet som sångerska har hörts såväl vid en studentfestival i Spanien 1961 som vid jazzriksdagar i Sverige och Danmark. Under ett par år sjöng hon med populära Hacke Björkstens orkester.
Elsie kom till Västervik i början av 1960-talet som maka till stadens nye stadsjurist Leif Ahlstedt. Här fick hon snabbt kontakt med den framgångsrike trombonisten Gunnar Börjesson, mera känd som Bob Henders. Bob och Elsie inledde ett samarbete som 1967 resulterade i en grammofonskiva där Elsie sjöng ”Min bossa” och ”Just i går”.
Samma år framträdde Elsie på Skansen i Stockholm, då landskapet Småland skulle profilera sig med ett eget program. Tillsammans med Västerviksgruppen Olle Hjorts trio, sjöng hon där några välarrangerade jazzlåtar uppdressad i hellång klänning. Dessutom sjöng hon några finstämda folkvisor, då iförd vår vackra Tjustdräkt. Elsie gjorde succé!
Senare kom hon att medverka i ett par teveprogram och blev då uppmärksammad av Åke Gerhard på skivbolaget Olga som gav henne skivkontrakt. Skivan kom ut 1970 och innehöll låtarna ”Skimrande dagar” och ”Jag väntar på morgonens stund”.
Redan 1968 hade Elsie debuterat på den numera så välkända visfestivalen i Västervik. Elsie tillsammans med maken Leif, som ofta ackompanjerade på piano, utgjorde en populär del av sällskapslivet i staden under de glada 1960- och 1970-talen. De fick sönerna Staffan, Daniel och Tobias som inom olika områden etablerat sig, bildat familjer och givit Elsie åtta barnbarn.
Elsie och Leif separerade i mitten av 1970-talet. Elsie gifte om sig med psykologen Jan Lokrantz och även de fick en son tillsammans – som tyvärr dog vid födseln. En tragisk händelse som på många sätt satte sina spår hos Elsie och äktenskapet upplöstes.
Så småningom hittade Elsie nya verksamheter. Hon öppnade en butik för indiska kläder i centrala Västervik, Gröna gränd. Hon arbetade både som musiklärare och som språklärare vid SFI. Hon gjorde program för Sveriges Radio och arbetade på bibliotek, bland annat med inläsning av talböcker.
Men så lämnade hon Västervik några år och flyttade till sonen Tobias, som då bodde i Malmö. När Elsie återvände till Västervik i början av 2000-talet märkte vi, alla hennes gamla vänner, att hon var mycket förändrad.
Varken närminnet eller minnena från det förflutna fanns kvar. Elsie gled långsamt in i dimmornas värld. När så mellansonen Daniel hastigt rycktes bort, blev Elsies närvaro i vardagen allt sämre och hon fick för sju år sedan flytta till demensboende.
Sonen Tobias som sparat så mycket av moderns gamla inspelningar av jazzlåtar och folkvisor, samlade några av dem på en cd-skiva som fick titeln ”Till minne av en röst”. På denna Elsies tredje skiva, utgiven på Position förlag 2012, finns sånger som den vackert vemodiga ”Då väntar jag vid vägarna” och ”The Masquerade is over”.
Tobias har berättat att då han spelade upp skivan för Elsie trummade hon takten med sina fingrar. En tår föll ned för hennes kind. Hon kunde höra, fastän talförmågan var borta och hennes röst hade tystnat.
En höstdag i september lämnade Elsie Ahlstedt Lokrantz för gott det här jordelivet. Mycket musik och många ljusa minnen lämnar hon efter sig. Tack Elsie!