Stig Nilsson
Ett stycke stolt och märkvärdig Västervikshistoria går i graven.
Stig Nilsson har avlidit, 95 år gammal, och med honom försvinner en bit av berättelsen om Västervik.
Det är berättelsen om en enklare men hårdare tid; man gjorde det man skulle, för det kom inte på tal att man skulle göra något annat. Drömmarna var just bara drömmar, för Stig kom från en tid då arbetarungar växte upp och blev arbetare.
Stig och hans livsgärning personifierade en tid där den enda klassresan man hörde talas om var en biljett i andra klass med tåget till Ankarsrum. Som sagt, man gjorde det man skulle. Som vore livet förutbestämt.
Sådant blev livet för Stig som var elva år när andra världskriget bröt ut och man drog ner mörkläggningsgardiner i fönstren för att undgå upptäckt från tysken i Stuka-plan och slippa bomber över Västervik.
Under storhetstiden har tändsticksfabriken runt 800 anställda. Stig Nilsson var en av dem.
Stig blev stora karln i en tid som tog emot. Men det enda man kunde göra var att ta i ännu hårdare. Göra ännu fler skubb som springsjas på Ernst Carlssons Bageri, som var Stigs första arbete. 1947 fick han jobb på varvet. Tre år senare började han på Tändsticksfabriken, eller Stickan som man sade, där han var allt-i-allo, för det här var på en tid då man hade en allt-i-allo på fabrikerna. 1968 lades fabriken ner och på området finns idag lägenheter Stig och hans jobbarkompisar aldrig skulle haft råd att köpa.
Två år på Slip blev det innan Stig började jobba på Paragon, som sedan döptes om till Moore, och i samma veva fick familjen Nilsson en lägenhet i det nya bostadsområdet på Markörgatan. Familjen med fru Ingrid och barnen Leif, Inga-Lill och Thomas.
Stig jobbade som serviceman ända fram till pensionen och varje dag, i snö eller pinande Västerviksregn, i kvittrande vår eller skön sommarsol, cyklade Stig till jobbet, och man kunde höra honom sjunga.
För sjöng gjorde Stig. Så gott som alltid. Han var en sångens naturbegåvning, och folk sade, att en sådan som han kunde stå på scen. Innerst inne kanske han bar på en sådan dröm, men det var en tid när man gjorde vad man behövde, för att betala hyran och för att sätta mat på bordet, och där sådana drömmar bara nuddade verkligheten på personalfesten, kräftskivan eller efter fredagsgroggen.
Men det var sången som gav honom smeknamnet ”Tidde Vrala”, där ”Vrala”, ungdomar, är gammal Västerviksdialekt för ”Vråla”.
Stig Nilsson
Kanske Stig också drömde om att spela i IFK Norrköping i stället för IFK Västervik, där han spelade för A-laget i 25 år. Boxades gjorde han också.
Tidde Vralas karriär på jorden är nu över. Han slutade sitt liv bara knappa halvåret innan han skulle fylla 96 år.
Berättelsen om Stig är slut, men minnet av denne man ur Västervikshistorien, lever kvar. En man som arbetade hårdare när livet var hårt, men som också skrattade högre och djupare än alla andra. Jag böjer min nacke i respekt för denne enkle men märkvärdige man och håller hans barn med respektive, och alla andra som sörjer, i hjärtat.
Vila i frid, Tidde.