Nu har Per-Arne slutat sin jordevandring och gått vidare till de ”sälla jaktmarkerna.” Det är en plats där han kommer att känna sig hemma. Gator av guld, pärleportar och änglasång är nog inte det han mest behöver. Vila i frid brukar det heta i sådana här sammanhang, det tänker jag inte önska honom, jag hoppas att han har hamnat på en plats där han nu är i full färd med att förbereda årets älgjakt. Där har de garanterat aldrig haft en mer erfaren jaktledare.
Alla som hade förmånen att få lära känna Per-Arne kommer att minnas honom på många olika sätt. Vännerna för hans aldrig sinande lust för nya hyss, familjen för hans stora omsorg och jaktkamraterna för hans otroligt stora intresse och kunskaper när det gällde allt som rörde skogens vilt.
Trots flera svåra motgångar i livet i form av nära anhöriga som togs ifrån honom och olyckor som drabbade Per-Arne och gjorde honom svårt handikappad så tycktes hans livsvilja och goda humör aldrig ge vika. Var det jakttider så fanns det inget som hindrade honom. Med en arm och förlamade ben kunde han sitta på pass i sin permobil på en släpkärra. Det är ju inte hur man har det, utan hur man tar det som gäller, det stämde bra på Per-Arne.
Han pratade ofta om hur viktigt det var att de unga skulle lära känna det som rörde jord, skog och jakt. ”Ungdomen är ju vår framtid” sa han ofta. Våra fyra barn har alla egna minnen av Per-Arne. Mattias skulle en gång hjälpa honom med något arbete på gården i Oxebo, men han kom snart hem och meddelade att: ”Det är farligt att vara nära honom, han är för het och oförsiktig.” Per-Arne månade lite extra om vår dotter Charlotte och höll ett rörande tal på hennes bröllop. När vår son Andreas hade sin 50-årsfest för ett år sedan återfanns Per-Arnes namn i sånghäftet, Per-Arnes snapsvisa stod det. Alla i familjen visste direkt vad vi skulle sjunga. För lika viktig som jakten och familjen var för Per-Arne, lika viktigt var det att få dela glädje och fest med vänner. Trots handikapp var han den ende som kunde slå frivolter på golvet i en festsal. Och ingen kunde deklamera Frödings dikter ur minnet som han. Det gjorde han för mig när jag hälsade på honom på äldreboendet i Gamleby.
”Ja vårn ja, ja vårn ja, tjong fadeladelej de ä e fina ti. De sticker så ur jola å guschelöv för sola, ho ä så gla å bli.”
Men nu är det höst och bygden, familj, vänner och jaktkamrater känner saknad efter en person som var av en alldeles särskild sort.
Lena Pettersson
Andreas, Charlotte, Mattias och Marcus Augustini