Psykolog Roland Ringström, Västervik, har avlidit 80 år gammal. Han efterlämnar sambon Neli, döttrarna Mia och Sofia med familjer
samt släkt och vänner.
Vi började vid psykkliniken bokstavligen samtidigt, vi gick in genom dörren tillsammans en junidag på 70-talet. Jag som läkarvikarie en sommar, han som psykolog. Han hade läst i Lund, jag höll fortfarande på i Stockholm. Vi blev båda kvar i psykiatrin i Västervik, vi trivdes väl både med arbetsplatsen, psykiatrin och småstaden.
Roland var psykolog, men blev aldrig helt fångad i en riktning som så många andra. Han fick med sig beteendeterapi och testning från Lund, men blev med tiden en god eklektiker med intresse för samtalsterapi både av dynamisk och KBT-typ liksom familje-/parsamtal. Periodvis arbetade vi nära tillsammans och diskuterade ofta våra patienter och deras behandling. Ibland hade vi familjesamtal ihop. Vi var båda intresserade av vuxna patienter som haft en förfärlig uppväxt, idag kallat Komplex PTSD.
Våra sista arbetsår blev vi arbetsgrannar, våra rum låg vägg i vägg. Jag knackade ofta på när det var något som tyngde. Förutom bekräftelse fick jag ibland helt nya idéer. Någon gång kunde han säja – du får nog titta i ditt medicinskåp, det här kan man inte prata till rätta.
Jag får ibland idéer som kan vara oprövade och udda. En gång går jag till Roland och säger: "Hörde programmet Karlavagnen i P1 i går kväll. Folk ringer och berättar eller diskuterar saker fritt ur hjärtat. Skulle vi inte pröva det med våra patienter på torsdagskvällar efter jobbet?"
"Det gör vi", sa Roland.
Vi kom snabbt i gång. Patienterna, kanske sex-åtta stycken, var från olika avdelningar. Några var asylsökande, andra var veteraner i vården. Alla ville pröva något nytt. Det blev oväntat bra. Tolkproblemet löste patienterna själva. Debattens vågor gick höga. Vi behövde inte dra gruppen framåt, de tog ofta initiativet. Det var stor skillnad mot när vi på dagtid sågs i rollerna behandlare/patient. Ibland skrattade vi gott tillsammans. Detta höll på i tre-fyra månader.
Det tog slut då jag och Roland inte orkade med kvällsarbetet, men patienterna ville fortsätta. Allt var frivilligt. Det var lärorikt för oss alla att mötas i andra roller och mycket lyckat.
Jag blev med tiden verksamhetschef och chefsöverläkare. Det hände att kollegor från den somatiska vården behövde akut psykiatrisk hjälp, för egen del eller någon medarbetare. Alltid fredag eftermiddag. Jag fick telefonsamtalet, och gick till Roland som alltid sa ja.
Roland var en uppskattad handledare, särskilt för mindre grupper eller individuellt. Han var också kopplad till rättspsykiatrin, klarade att ha terapi även med personer som mördat eller gjort andra svåra våldsdåd.
Vi är många som minns Roland för sina mångåriga och starka insatser, både för patienter och medarbetare.
Svante Bäck, psykiater och pensionär, Västervik