1969 träffades vi för första gången på ett byggmöte. Båda hade vi köpt varsitt hus, som skulle byggas under året, och när hösten kom blev vi närmaste grannar på Ludvigsdalsvägen. Där blev vi kvar i närmare trettio år och trots att vi hade ganska olika intressen, så var grannsämjan alltid på topp.
Vi hade barn i samma ålder och det blev naturligt att gå ut och in hos varandra. Dock behöll Olle sitt ”ungdomliga” sinne lite längre upp i åren, än vad jag klarade. Det innebar att han hade dom senaste prylarna först av alla på gatan. Så när min son kom och ville ha en skateboard eller rullskridskor, så hänvisade han gärna till att ”Olle har ju det”.
Olle hade en otrolig förmåga att upptäcka och prova nya intressen. Han klättrade i berg och besteg flera riktigt höga toppar, han var dykare, han gjorde den svenska klassikern två gånger och han hade skepparexamen och ägde under många år en rad av fina båtar. För att bara nämna något. Detta var innan han blev ”husbilsfantast” och började köra runt i Europa med hustrun Aina.
Jag vet också att Olle var en mycket uppskattad apotekschef i Gamleby under större delen av sitt arbetsliv.
Så hade vi ju vårt WGH (Westerviks Gastronomiska Herrklubb), som fyra gossar bildade på 1980- talet och som verkade runt trettio år. Olle var klubbens ceremonimästare, ett uppdrag som alltid sköttes perfekt. Många fina middagar har vi tillsammans intagit med vårt standar på bordet.
Tyvärr fick Olle, för flera år sedan, en sjukdom som inte är så lätt att hantera. Under lång tid har han klarat av det, men till slut gick det inte längre.
Jag är glad och tacksam över att ha varit Olles vän och granne.