Karl-Erik var Psykiatriska muséets ordförande i 22 år och var en av dem som var med och utvecklade muséet till vad det är idag. Inte minst i den kamp som fördes för att bevara muséet när nedläggning hotade.
Karl-Erik var också en av ledamöterna i den fackförening som fanns på sjukhuset när det begav sig, en förening som hade långa anor. Alla som arbetade på S:ta Gertruds sjukhus eller ”Sankta” som vi sa, kände Karl-Erik. I sitt arbete som facklig företrädare var han noggrann och inkännande gentemot dem som han företrädde.
Vi var ett fint och sammanhållet gäng som tog över efter sådana som Elof Persson, Sven-Erik Brandt och Lennart Dahl med flera. Vi som tog över var Yngve Råberg, Rolf Gustavsson, Karl-Erik Johansson, Bo Andersson, Åke Eriksson och undertecknad. Vi var även politiskt aktiva, inte minst Karl-Erik.
Jag minns Karl-Erik som en glad och strävsam person som alltid hade en historia att berätta. Vår tid tillsammans i det fackliga arbetet bar på många trevliga minnen. Karl-Erik hade alltid lätt till skratt och jag kan inte minnas att han någonsin var på dåligt humör.
Tyvärr drabbades Karl-Erik av sjukdom mot slutet av sin levnad. Jag hälsade på honom och hans sambo Bodil i juni 2018 i samband med att jag presenterade min bok Hospitalet. Jag kunde då trots allt se lite glimtar av den Karl-Erik jag lärde känna som vän och kollega under många år.