Friherre Johan Nordenfalk, Blekhem, Västervik har avlidit i Stockholm i en ålder av 86 år. Han sörjs av sin hustru Anna Lena, född Ericson, och barnen Caroline, Sophie, Charlotte och Johan med familjer.
Vår vän Johan Nordenfalk finns inte mer. Somliga människor har sina flesta vänner inom sin egen generation, andra utvidgar sitt vänskapsnät att också innefatta barnens vänner och yngre släktingar. En sådan vän var Johan. Om Johan Nordenfalks karriär och insatser i den stora världen kan andra berätta. Vi saknar framför allt en familjevän.
I slutet av 1963 anmälde två relativt konservativa unga män sig till en nystartad pappa-kurs. De ville förbereda sig för förlossning, blöjbyten, navelkompresser och spädbarnsbad. Johan var en av dessa män – ett tidigt exempel på hans varma intresse för den kommande generationen.
Våra familjer fortsatte att vara nära vänner och vänskapen växte snabbt in i nästa generation. Barnen minns Johan på Gyllebosjön i roddbåt, tävlingar i överlevnadskonst där det gällde att skaffa sin egen mat och utflykter till ladugården som slutade i ett osanktionerat hopp i gödselstacken. Johans glädje över trädgården med fruktträd och rader av bär och växthusen med sina grönsaker var stor. Och stoltheten när han visade den nyuppförda ladugården var minst lika stor. Minnet dröjer också vid härliga middagar med stekt abborre, nyupptagen potatis och friterad persilja.
Vårarna på Blekhem innehöll tofsvipa, murklor, nykrattad gårdsplan, förtjusning över tidigt kosläpp och i tid avklarad vårsådd. Och sedan kom hösten med jakterna – inte minst ungdomsjakterna! Många har skjutit sitt första vilt på Blekhem, många har fått beröm eller rättvis kritik av jaktvärden. Johan kunde förmana och vara tydlig, men värmen fanns alltid där.
Sedan följde de år då vi föräldrar diskuterade våra barns framtid. Johan hade synpunkter, men det viktiga var att han vände sig direkt till de unga, delade med sig av sin erfarenhet och ställde initierade frågor. Han var alltid genuint intresserad och hade ett sätt som gjorde att unga kände sig sedda, vilket både värmde och förpliktigade.
När livet var svårt – även för Johan själv – fanns han där för vännerna. Han kunde ringa och prata länge med den som var svårt sjuk i cancer, ställa noggranna frågor och även locka till skratt. När hans gudson berättade att han på grund av medicineringen tagit en paus från alkohol blev Johan tyst. Sen sa levnadskonstnären med eftertryck och skratt att det nog var bra att ta en snaps med goda kamrater då och då. "Det är VIKTIGT!”
Vi sörjer en förlorad familjevän och deltar i de tre generationerna Nordenfalks sorg. Vi blåser i tankarna Jagd vorbei. Men minnet blåser inte bort.