Finaste Linda, att du inte finns längre är svårt att ta in. Du blev så hastigt sjuk och gick bort alldeles för tidigt – mitt i livet.
Minnen rullar över mig och får mig att le mitt i sorgen. Tankar på hur vår vänskap startade där på IFK:s fotbollsplan i Örbäcken, när våra söner började fotbollskola. De fann varandra och det gjorde verkligen du och jag också. Vilken kemi, trots att vi var i rätt olika åldrar så hade vi mycket gemensamt.
Vi började hänga även utanför träningspassen som våra grabbar var på. Det blev otaliga fikastunder med te och middagar. Där vi pratade livet och skrattade ihop. Vi åkte med familjerna på flera cuper, matcher och umgicks allihop. Underbar tid!
Sedan blev det en tid då jobb och familjelivet tog över för oss båda och du hittade din livskamrat. Det blev lite längre mellanrum att kunna hinna ses, men vi hördes på telefon och på sms.
Men så kom Coronaeländet och satte stopp för att kunna ses på riktigt. Men vi såg fram emot att få umgås när restriktionerna skulle lätta.Så blev du hastigt sjuk och lämnade din älskade familj och oss, som fått ha dig som en underbar vän.
Vi pratade en hel del under denna sista tid och vi trodde båda två att du snart skulle bli frisk och få komma hem och kunna återuppta långa fikastunder. Du var ju så stark och envis och fylld av så mycket kärlek till livet och de dina, så självklart att du skulle bli bra!
Nu blev det inte så, kära vän. Vi sörjer dig och våra tankar går till din familj i denna stora förlust.
Himlen har fått den vackraste och snällaste ängeln, som alltid kommer att vaka över sina älskade grabbar. Vi kommer att stötta när och om det behövs, det lovar vi.
Tack för underbar vänskap i många år. Varma kramar.