Numera är ju nästan alla dödsannonser samlade i Västerviks Tidningens lördagsupplaga. Med stigande ålder blir det fler och fler som finns med där som jag på något vis känner igen. En liten stund kanske man ägnar åt att påminna sig i vilket sammanhang den bortgångne funnits med i ens liv.
I förrförra lördagens tidning mötte mig namnet på en person som betytt särskilt mycket för mig, Karl-Gunnar Jonsson, eller K-G i Hulthorva som han kallades i sin hembygd i Hallingeberg. Just i sin hembygd var han en mycket betydelsefull person, trots att han ursprungligen kom från Östergötland. Med stort intresse, och alltid med gott humör, deltog han i allt som rörde hembygdsföreningen, otaliga är de grupper och enskilda som han guidat runt i kyrkstallarna och i hembygdsgården. Bygdens kyrka låg honom också varmt om hjärtat, under alla år som hustrun Gun- Britt tjänstgjorde som kyrkvärd fanns han alltid på plats i kyrkbänken. Inom lantbrukets föreningsrörelse var han också mycket engagerad.
Att läsa böcker och fördjupa sig i det som hände runt om i världen hade han också tid till. Sista gången vi sågs, över en kopp kaffe på den fina verandan i Hulthorva, överlämnade jag boken jag skrivit om min mormor. Han var som alltid intresserad och vi hade ett givande samtal.
Gården i Hulthorva skötte han, tillsammans med hustrun Gun-Britt och sonen Mats, med stor omsorg. Lite ovanligt, för att vara en aktiv lantbrukare, var hans stora intresse för trädgårdsodling, i den särskilda avdelningen för dahlior fick jag flera gånger göra besök. ”Du får plocka så mycket du vill” sa han alltid, ”det är bara bra, då kommer det flera knoppar".
Jag har ett alldeles eget minne av K-G. Han deltog en gång, tillsammans med hustrun och några andra Hallingebergsbor, i en resa till Israel som jag arrangerat. I Jerusalem besökte vi klagomuren eller Västra muren som den också kallas. Där står alltid de mest hängivna ortodoxa judarna och ber. Jag har besökt platsen många gånger och de som varit mitt sällskap har ofta tyckt att dessa män med sina öronlockar och gungande rörelse gör ett närmast komiskt intryck och många har ofta ställt sig helt frågande till deras hängivenhet. Så reagerade inte K-G. Senare på dagen berättade han för mig att han ställt sig i gruppen bland de bedjande och verkligen försökt förstå och känna på stämningen som omgav dem. Han uttryckte för mig att han kände stor respekt för deras religion och övertygelse.
Just att visa respekt för andras åsikter och hellre försöka förstå än fördöma tycker jag alltid präglade K-G. Jag, och många Hallingebergsbor, kommer alltid att minnas honom för hans varma skratt och det aldrig sinande intresset för hembygden och för kyrkan. Särskilt glädjande är det därför att begravningsgudstjänsten kan äga rum just i den kyrka där han kände sig hemma.