Med Jan Lokrantz bortgång har Mörtfors förlorat en av sina mest hängivna supportrar i förskingringen.
För att förstå vidden av hur det lilla samhället har präglat vännen och sedermera svågern Jan Lokrantz person måste man gå tillbaka till 1940- och 50-talens Sverige. Då var orten ett centrum för kommunal service gemensamt för de två små grannkommunerna Misterhult och Hjorted. Där fanns tandläkare, apotek, veterinär, pensionat, affär, bilverkstad, möbelfabrik med mera.
Den mångsidiga befolkningssammansättning som dessa verksamheter medförde avspeglades i ett stimulerande socialt och kulturellt rikt liv. Det är upplevelserna i denna nu försvunna värld som format känslan av Mörtfors som ett både emotionellt och geografiskt centrum för Jans och hela familjen Lokrantz liv.
Familjens tidiga etablering på Älö i Misterhults skärgård förde den då levande kustkulturen, skärgårdsnaturen, båtarna och i synnerhet seglingen samt en nära nog romantisk syn på båtar in i Jans liv. Med familjens ”lillbåt” utforskades den närmaste arkipelagen, pappas seglande tjänstebåt Johanna erbjöd möjligheter till längre turer, ofta till Öland. Med svärfars folkbåt utvidgades reviren till Stockholms skärgård med enstaka långseglingar till Åland och Åbolands skärgårdar.
Men dessförinnan hade skolgången fört Jan och flera jämnåriga från socknen till studier vid Västerviks läroverk med studentexamen på latinlinjen för Jans del som resultat vid femtiotalets slut. Under sin uppväxt i mycket blandade sociala miljöer grundlades Jans stora och djupa intresse för människor. Det var därför naturligt att han vid universitetet i Uppsala valde en humanistisk studieinriktning med psykologi som huvudämne.
Som examinerad psykolog valde han först anställningar i det offentligas tjänst, dels som länsskolpsykolog placerad i Kalmar, dels i landstingets tjänst vid bland annat Västerviks sjukhus.
För det var i Västervik han ville bo, en småstad med rikt kulturliv, nära skärgården med Älö och Mörtfors inom räckhåll. Det var där han etablerade sig som privatpraktiserande psykoterapeut en verksamhet han med framgång drev till sin pensionering. Jan hade dessutom en fascinerande konstnärlig ådra. Man kan inte säga att han var utövande men mycket intresserad, kunnig och med en utpräglad formkänsla.
Det tydligaste uttrycket för denna sida av Jan var perioden han tillsammans med intressenter drev ett konstgalleri i Västervik. Som de mest dominerande personlighetsdragen hos Jan minns vi bäst den värme, sympati och humor som strömmade mot en vid varje kontakt. I synnerhet kom det många till del vid de utsökta middagar och fester han älskade att ordna. Hans kreativa själ kom då särskilt till uttryck i alla de konstfärdigt tillredda förrätterna, de exotiska sopporna och de läckra desserterna. Kokkonsten kan med fog anses som den viktigaste konstarten eftersom den berör oss alla. Där var Jan en mästare.