När Hans Ringenhag utkämpade sina sista timmar, nådde mig budet om hans sjukdom och nu har även dödsbudet nått fram. Sedan dess har tankarna vandrat långa stunder med honom, en sällsynt fin personlighet.
Just på det berget, Hasses på Östra Eknö, mötte jag honom för allra första gången för fyra år sedan. Man hade sagt till mig att Hasse måste vi ha med i filmen om Västrum. Vi var där för att övertyga Hasse om en roll, samtidigt som Matz Eklund, filmaren från Vena, skulle övertygas om skärgårdens bedårande skönhet men framför allt dess intressanta människor.
Hasse behövde vi inte övertyga, han var redan klar för besättningen. Redan där och då förstod jag vilken levnadskonstnär jag hade mött.
Det är få förunnat att sätta ord på och så levande berätta om sitt liv som Hasse gjorde. Ett skådespel fyllt av kärlek till allt han tog i och alla han kom i kontakt med. På Eknö, vår kommuns största ö med två byar – Västerbo och Österbo – föddes Hasse och där växte han upp, omhuldad av fyra äldre systrar. Livet i skärgården på den tiden var hårt slit.
Hasse sa: ”Alle fick jobbe hårt, men di va aldri sjuke”. Som liten fick han höra av far sin: ”Sitt inte å tugg till kvällen!”.
”En fick läre sa som barn å jobbe", menade han.
Han kunde levandegöra berättandet så man tyckte sig vara på plats och kände hur spänningen steg i ekan när han som mycket ung gav sig ut för att stöja sina första ålar. Han hade lärt sig av de gamla hur det skulle gå till. När nordosten stod på gick ålen till. Lampan hade han tänt på och den hängde utanför ekan ovanför vattnet för att han i nattens mörker skulle kunna få syn på ålarna på sjöbotten. Ålar fick han upp.
Hasse ärvde, vid 26 års ålder, föräldrarnas gård på Österbo. Men som de flesta öborna fick även han bege sig till fastlandet för arbete och gården skötte han på helger och annan ledig tid.
Till Västervik och Järnförädlingen kom han och stannade där i tio år. Skåningarna fick fem år av honom och Paragon fick hela 30 år. Där tryckte han bland annat upp den allra första Bingolotten, vilket han var mycket nöjd och stolt över.
När tanken på att göra om ladan på gården till en festlokal till midsommar var det många villiga som hjälpte till. Vi hade så roligt och gjorde så fint, sa Hasse. Det blev så populärt.
Hos Hasse på berget mötte många sin stora kärlek i dansens virvlar bland nyhuggna björkar och till musik han ordnat. Han själv gladdes ännu vid modiga 89 år över alla tillställningar under många år och hur roligt allt hade varit. Med glimten i ögat beskrev Hasse hur han träffade sin största kärlek Britt som kom från Blackstad och som sedan dess funnits vid hans sida, hela livet.
För ett par år sedan när Hasse på berget kommit ut till ön och stod på sitt berg och tittade ut över markerna konstaterade han att det här var livet. Här följde han djuren som närmade sig hans lilla stuga och han gladdes åt naturens skiftningar. På Österbo kände han den friska luften och blev pånyttfödd, som han själv uttryckte det.
”Du kan inte förstå hur roligt jag haft i mitt liv, att få se alle glade mänsker, alle lycklige”, sa Hasse.
Ett ljus blinkar vid horisonten och det känns som om det är Hasse som äntligen får fortsätta sin alldeles unika berättelse för oss.
I Västrums Hembygdsförening känner vi sorg och saknad men bestående är ändå minnet av en kunnig, glad och kärleksfull skärkarl.
Hasse! En dag kommer vi och ska dansa med dig i de saligas ängder.
Frid över ditt minne!